Kronhjort och Lilja - av Ida
Titel: Kronhjort och Lilja
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 6
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Ännu en version av hur Lily och James blev ett par. Denna innehåller dock en liten twist med mugglarleken "Dunken!"
DEL 1
Potter och Black kom in i sällskapsrummet, och drog genast allas blickar till sig. Högresta och svarthåriga båda två, med exakt lika dana självsäkra, överlägsna flin klistrade i ansiktena.
”Tjena, Lils”. Potter höjde en hand och vinkade tvärs genom rummet mot henne. Lily log bittert och slog ihop boken hon höll på att läsa.
”Kalla mig inte Lils”. De båda killarna kom fram till henne och slog sig ner på stolarna mitt emot henne, utan att fråga om lov. Sirius vägde sin stol bakåt och såg sig runt i rummet, medan Potter i stället lutade sig fram mot henne, båda armbågarna i bordet och med genomborrande, brun blick genom glasögonen.
”Varför får jag inte kalla dig Lils?” frågade han oskyldigt. Lily lutade sig tillbaka i stolen och lade armarna i kors.
”Därför att det får det att låta som om du känner mig. Och jag vill helst inte förknippas med dig alls.” Hon stack boken under ena armen och lämnade sin plats vid bordet.
”Men Lils…” Hon snurrade runt, trollstaven framdragen och höjd. Gröna gnistor sprakade hotfullt ur tippen på den.
”Det är MISS EVANS, för dig, din respektlösa tjockskalle. Och kommer alltid att vara!” Med en knyck på nacken så att det röda håret flög gick hon demonstrativt och satte sig i andra änden av rummet, i den enda lediga fåtöljen. På nytt slog hon upp boken, men hon hann knappt börja läsa innan Potter schasade bort en fjärdeårselev från fåtöljen bredvid för att själv sjunka ner i den.
”Okej då, Evans. Varför är du så arg?” Lily stängde boken för andra gången och knöt nävarna ovanpå den.
”Det”, sa hon sammanbitet och utan att möta hans blick, ”skulle du också vara om du varje dag blev förföljd av skolans största idiot, som aldrig verkade inse att du inget hellre önskade än att han skulle lämna dig i fred.”
Black, som kommit för att luta sig mot väggen bredvid den öppna spisen mitt emot dem, skrattade och svepte det vilda, svarta håret ur ögonen.
”Var inte så hård mot James, miss Evans”, sa han och log sitt bland Hogwarts flickor berömda Black-leende mot henne. ”Han kan bli sårad.”
”Just det”, sa Potter och sköt upp glasögonen på näsan i en gest som kunde varit förnärmad.
”Det struntar jag fullkomligt i”, sa Lily med en axelryckning. ”Jag avskyr dig”.
Pojken med de nötbruna ögonen blinkade till, och för en kort sekund inbillade sig Lily att hon såg äkta sorg i dem. Men i nästa sekund var den ersatt med självsäkerhet igen.
”Vem försöker du lura, Evans? Vi vet båda två att du egentligen avgudar mig. Alla avgudar James Potter, det är inget du behöver skämmas för. Det är helt normalt.”
Black skrattade hånfullt.
”Du tror det va, James?”
”Tyst, Sirius, stör mig inte, ser du inte att jag är upptagen med att prata med min tjej?”
Min tjej? Potter har gått för långt- igen.
”Vadå din tjej? Och vad är det för struntprat du häver ur dig, om att alla skulle avguda dig?” utbrast Lily, rösten full av förakt. ”Är du faktiskt lika dum som du ser ut? Hur många gånger ska jag behöva säga det? Jag AVSKYR dig. Lämna mig ifred.”
”’Kontakta mig aldrig igen’”, föreslog Black, tydligt road av situationen. ”Och ha ett bra liv”.
Lily kastade en frän blick på killen vid den öppna spisen.
”Håll mun, Black. Du är inte bättre du. Jag vet vad du gjorde mot Zoe Stewart förra helgen, du borde verkligen skämmas.”
Blacks ögon mörknade.
”Du har inget med det där att göra, Evans”, sa han kallt. Potter såg misstänksamt från Lily till sin bäste vän.
”Vad då?” undrade han. ”Vad har du gjort med Zoe, Sirius?”
”Det är bäst att du ber Potter lämna mig i fred i fortsättningen, Black, annars kanske jag råkar försäga mig”, sa Lily giftigt och utan så mycket som en blick till på pojkarna stormade hon upp till sovsalen.
Där låg Alice och Keira i Alice’s säng och tjöt av skratt. Lily kom alldeles av sig med sin ilska när hon såg sina bästa vänner ha så kul.
”Vad är det?” undrade hon nyfiket. Alice tittade upp på henne och log strålandes med hela det runda, rara ansiktet.
”Gissa vem som just bjöd ut Nicole?”
Lily satte sig i fotändan av sängen och lutade ryggen mot en av pelarna. Nicole var den fjärde tjejen i Gryffindors sjundeårsklass.
”Nej, vem?” undrade hon nyfiket.
”Gregory Bulstrode!” Det var knäpptyst i två sekunder innan innebörden av de två orden sjönk in hos henne, sen brast alla tre tjejerna i gapskratt.
”Sluta skratta!” hördes det förtvivlade tjutet inifrån badrummet. ”Det är inte roligt!”
”Ånej, stackars Nic!” utbrast Lily och hoppade genast upp ur sängen och bort till dörren som ledde in till tjejernas badrum.
”Niccy, gumman, kom ut! Jag ska inte skratta mer!”
”Aldrig”, kved Nicole. ”Dom där andra kommer mobba ihjäl mig!”
”Alice, Keira, sluta skratta”, fnittrade Lily.
Dörren låstes upp och Lily slank genast in till den silverblonda lilla tjejen med de stora, förtvivlade ögonen som hade den mest underbara ljusblå färgen.
Lily kramade Nicole hårt.
”Det är inget att skämmas för, du kan ju inte rå för vem som blir intresserad av dig”, tröstade Lily. Nicole hängde med huvudet.
”Jag vet! Men det är pinsamt!”
”Förresten- du sa väl nej!?”
”Vad tror du?” skrek Nicole och gömde ansiktet i händerna.
”Bra!” sa Lily och andades lättat ut. ”Kom igen, Niccy, du kan inte stanna här resten av kvällen. Följ med ut så ska jag berätta vad som hände i uppehållsrummet förut.”
Flickorna låste upp och gick ut till sina vänner.
”Får jag gissa? James bjöd ut dig igen?” retades Nicole och kröp upp i sin säng.
”Haha, nej, faktiskt inte.” Lilys röst blev bister. ”Men det har med den där uppblåste korkskallen att göra.”
”Vad har med James att göra?” undrade Keira och drog händerna genom sina glamourösa, bronsfärgade, avundsvärda lockar.
”Ja, berätta”, kvittrade Alice.
”Jag tror äntligen att jag har funnit ett sätt att få honom att sluta förfölja mig”, avslöjade Lily belåtet. ”Jag berättade för Black att jag vet vad han gjorde mot Zoe Stewart, och att om han inte får Potter att sluta trakassera mig så avslöjar jag hans hemlighet för Potter.”
”Nej, vad taskigt”, klagade Keira. ”Lils, det är inte likt dig att vara elak.”
”Vadå? Vad har Sirius gjort mot Zoe?” undrade Nicole oförstående. ”Jag fattar inte!”
”Å, vet du inte det? Du får lova att inte säga det till någon!” utbrast Alice. ”Men Sirius och Zoe var ju på G, hon har gillat honom i evigheter. Och hon var jätteglad när han äntligen gick ut med henne. Och sen, tja, ganska snabbt,” Alice fnittrade till. ”Så hände det lite grejer. Om du fattar vad jag menar.”
”Inte så lite grejer, enligt ryktena”, sa Keira roat. ”Det lär visst ha hettat till ordentligt. Flera gånger”
Tjejerna fnissade.
”Men seriöst, det är väl inte så konstigt, vi snackar om Sirius Black, Hogwarts sexigaste elev. Någonsin. Den kroppen, mmm”, sa Nicole skämtsamt drömmande. ”Och dom ögonen.”
”Så jävla vackra.” Keira suckade. ”Hela han är så sjukt fin.”
Lily skakade på huvudet.
”Han är lika avskyvärd som Potter. Nej, han är värre.”
Tre par ögon ifrågasatte den rödhåriga flickans sunda förnuft.
Lily höjde händerna för att försvara sig.
”Okej, okej, han kanske ser bra ut! Men du har inte hört vad han gjorde än, Nicole. Zoe kom på honom med Tracy. Hennes bästa vän! Jag fattar inte hur man bara kan göra så!”
”Du skojar!”
”Nej, det är sant! Och Potter vet ingenting. Jag tror inte Black har berättat om det för någon av sina vänner, och varför skulle han göra det?”
”Han ångrar det sjukt mycket”, inflikade Keira till Blacks försvar.
”Men ändå!” Lily skakade äcklat på huvudet. Potter var jobbig, efterhängsen och trögfattad, men den där Sirius Black var en hjärtekrossare. Och därmed sorgligt opålitlig.
”Men hur fick ni reda på det då?” undrade Nicole.
”Zoe berättade för mig i förtroende”, sa Alice och rodnade skamset. ”Men jag litar på att ni tjejer inte sprider vidare detta till någon?”
”Självklart inte”, lovade Nicole hastigt. Keira och Lily nickade instämmande. Alice hade redan tvingat dem att lova.
DEL 2
Lily tog sällskap med Alice och Keira ner till frukosten morgon därpå.
”God morgon, miss Evans!” sa Potter högt och ljudligt när trion närmade sig Gryffindorbordet. Spridda fnissningar hördes från deras elevhemskamrater och även från Hufflepuffare från bordet intill dem. Det var bara för välkänt att han försökte få henne att gå ut med honom.
Alice stack en armbåge i magen på henne och stämde in i skratten.
”Alice, tyst”, väste Lily. Hon nickade bara till svar åt Gryffindors sökares hälsning, och försökte diskret dra Keira i armen för att hindra henne från att gå bort och sätta sig bredvid Black, Potter, Remus och Peter. Utan att lyckas.
”Keira, Alice”, hälsade Potter dem glatt.
”Hej James”, sa de i kör. ”Hej Sirius”, tillade Keira vänd mot Black som svarade nästan lika entusiastiskt som sin bäste vän.
”Hej, Remus”, sa Lily och ignorerade varulvens vänner totalt. Hon slog sig ner på platsen bredvid hans. Han ser lite hängig ut, tänkte hon. Är det fullmåne snart? Vänta lite- det är inatt! Å, stackare.
”Hej Lils.” Han log lite mot henne och hon log tillbaks. Potter blängde besviket på henne.
”Han får kalla dig Lils, men inte jag?” tjurade han. Remus såg frågande på sin bästa tjejkompis.
”Jag gillar Rem till skillnad från dig”, sa Lily hårt.
”Lily…” började Remus, men Potter avbröt honom.
”Visst, visst, jag har fattat det. Du tål mig inte.” Hans röst lät uppriktigt sårad. ”Du kanske till och med hatar mig, men inte vill ta ett sånt starkt ord i din lilla söta mun? Är det inte så, Evans?”
De övriga sex sjätteårseleverna stirrade nästintill chockat på James Potter. Vad skulle det här betyda? Hade James plötsligt tappat tålamodet med Lilys smädelser och ständiga avvisningar? James, den osårbare?
Till och med Lily blev ställd. Potter hade aldrig någonsin tidigare tagit åt sig av något hon sagt, därför hade hon inte fått dåligt samvete över vad hon än kallat honom. Han bara fick inte börja ta åt sig nu, då skulle hon ju bli tvungen att be om ursäkt! Och det hade hon ingen som helst lust med att göra!
”Potter?” undrade hon lågt. Han stirrade på henne med lika butter, anklagande blick som hon själv hade.
”Så nu kan du säga mitt namn? Ska du inte kalla mig skolans största idiot? Den mest korkade elev Hogwarts någonsin tagit emot?”
”Hör du, jag…”
”Vad, Evans? Kommer du med ursäkter? Har du äntligen insett att även jag har känslor? Att dina ord kanske sårar mig trots att det inte ser så ut vid första ögonkastet? För det gör de. Speciellt dina ord. Fattar du inte att ingen kan skada mig mer än du, eftersom jag älskar dig så mycket? Fan, jag önskar att jag aldrig hade blivit kär i dig. Jag har aldrig varit med om något jobbigare i hela mitt liv.”
Lily tappade gaffeln hon höll i. James vände bort blicken och reste sig häftigt upp, och marscherade ut ur den Stora Salen.
Mållös stirrade Lily ner i sin tallrik, oförmögen att se den svarthårige killen försvinna på grund av henne. Hon kände redan Remus hand på sin rygg, Black lutade sig fram över bordet mot henne och Keira sa tyst:
”Lily… han… han menar det nog inte…”
Alla visste att det var lögn.
Lily svalde, just nu ville hon bara skydda sig mot allas blickar. Om de åtminstone hade varit anklagande, men det var de inte, de var medlidsamma. Och det var ju fel!
”Mitt fel”, viskade hon tyst. Sen reste hon sig, slog handen för munnen och rusade ut ur Stora Salen.
”Lily!” ropade flera röster efter henne, men hon tänkte knappast stanna. Tårar hotade att tränga fram ur ögonvrårna när hon hörde Potters röst i huvudet åter och återigen. Allt han sa var sant. Hur kunde hon ha varit så hård mot honom? Hur hade hon kunnat missat att han faktiskt brydde sig och att han blev ledsen av vad hon sa?
När det var dags för lektionen i Förvandlingskonst så var Lily först att bli insläppt i klassrummet av Professor McGonagall.
”God morgon, miss Evans”, sa hon en aning förvånat när flickan omedelbart gick bort och satte sig i bortre, främre hörnet av klassrummet, istället för på sin vanliga plats i mitten.
”God morgon, professorn”, mumlade hon och la sina böcker på bänken.
”Är allt som det ska?” Å, det var ju typiskt att de skulle ha just McGonagall precis den här lektionen. Han såg alltid alldeles för mycket. Lily nickade hastigt.
Plötsligt stod hon framför hennes bänk. Hennes ansikte hade för en gångs skull inte den stränga uppsynen, ögonen bakom de fyrkantiga glasögonen var mjuka.
”Problem med unge mr Potter?” frågade hon vänligt, i en ton som tillät Lily att låta bli att svara om hon inte kände för det.
”Hur kunde ni vet det, professorn?” frågade hon halvt motvilligt förundrad. Hade det synts så tydligt på henne?
Lily såg upp i sin elevhemsföreståndares numer lätt rynkiga, leende ansikte.
”Jag kände det på mig, flicka lilla. Han tycker väldigt mycket om dig.”
Lily svalde hårt, tårarna hade precis torkat, hon ville inte riskera fler nu.
”Jag vet, professorn”, viskade hon. ”Och jag är inget annat än oförskämd mot honom”.
”Aha”, sa professor McGonagall plötsligt förstående. ”Jag förstår.”
Det tvivlar jag på, tänkte Lily förtvivlat. Det är trassligt och ologiskt. Jag har aldrig varit mycket för den kombinationen.
På samma sätt som professorn förstått vad som tyngde Lily, verkade hon förstå att Lily inte ville berätta mer. Hon gick bort till katedern och slog sig ner, samtidigt som hennes klass började anlända.
Nicole kom och satte sig bredvid Lily, med ett ansiktsuttryck som talade om att hon visste vad som hade hänt. Sakta fylldes klassrummet, men frånvaron av en alldeles speciell människa lyste klar. Han kommer inte, tänkte hon, och tårarna hotade igen.
”Nic?” viskade hon lågt och drog diskret med fingrarna under ögonen för att undvika att mascaran skulle rinna. ”Hur kan man sörja något som aldrig ens fanns?”
Blondinen log blekt och en aning osäkert, och det dröjde innan hon svarade:
”Jag tror att du sörjer det för att det fanns, Lils”.
”Snälla, kalla mig inte Lils”, svarade hon hest när tårarna envisades med att fortsätta rinna. Något mellan henne och James. När hon vaknat i morse hade tanken enbart irriterat henne, nu önskade hon intensivt att den var sann. Hon måste gottgöra James på något sätt. Be om ursäkt.
Från sina platser längst bak i klassrummet gjorde Alice och Keira oroliga gester. Keira hade tagit James plats bredvid Black, som även han såg frånvarande orolig ut.
De hade lektionen ihop med Ravenclawarna, och till och med de märkte att det var något på tok i Gryffindor-klanen. De åtta, som alltid var så sorglösa och uppmärksamma på lektionerna var nu alla tysta och okoncentrerade, varför saknades James och grät verkligen Lily där framme?
Lektionen var teoretisk, så Lily kunde förbli sittandes med håret hängandes som en gardin mellan henne själv och omvärlden en hel timme. När det äntligen ringde ut vad hon alldeles stel i nacken, och hon masserade den frånvarande när hon följde efter Nicole, Keira, Alice, Black, Remus och Peter ut ur klassrummet.
”Du vet inte vart han gick, va?” frågade Black och stirrade stint på henne.
Lily vände bort från honom och gömde händerna i ansiktet.
”Sirius”, varnade Keira och Lily tackade tyst sin kurviga vän med det vackra håret.
”Kartan”, sa Remus plötsligt, som om han fått en idé. ”Men bara låt bara Lily titta, Sirius, fattar du?”
Lily fattade då inte, och det verkade inte någon av hennes väninnor heller göra.
”Alltså…” började Peter, men Remus tystade honom med en blick.
”Det här är ett nödfall”, tillade han strängt.
”Vad pratar du om?” undrade Alice och såg på honom med stora ögon. Black såg högst motvillig ut.
”Månis… jag gillar inte tanken”, sa han ogillande, men Remus gav honom en så hotfull blick att han verkade ändra sig.
Jösses, ibland har han verkligen nytta av sina erfarenheter som blodtörstigt monster.
”Okej, okej. Men BARA Evans, då.” Black vände sig mot sin bäste väns stora kärlek och sa otåligt: ”Kom här, Evans.”
”Vart ska ni?” protesterade Keira och tog tag i Blacks arm. Han drog milt åt sig den igen och började gå ner genom korridoren.
”Stanna här”, sa han över axeln. ”Jag ska visa Evans en sak i sällskapsrummet. Säg till Kettleburn att vi blir sena.”
”Tramptass, för du tror väl inte att han tog den?”
Black stannade till och svor lågt.
”Det vore likt Tagghorn. Men vad fan, det är värt ett försök. Kom nu.”
Lily följde tyst efter den långe, bredaxlade Sirius Black bort förbi biblioteket, förbi korridoren som ledde till sjukhusflygeln och nerför marmortrapporna, genom entréhallen och ut i det imponerande trapphuset med alla vindlande, svängande trappor. Snabbt och vant tog han de mest pålitliga trapporna upp till dörren vilken ledde till korridoren där den tjocka damen hängde.
Lily hade aldrig varit i Gryffindorpojkarna i årskurs sju’s sovsal tidigare, men den var nästan identisk med flickornas. Fyra himmelssängar, fyra öppna, röriga koffertar, en mörk trädörr som ledde till badrummet.
Sängarna hade mässingskyltar med namnen Tagghorn, Tramptass, Måntand och Slingersvans på. Lily la märke till att ”Tagghorn” sov längst till vänster i det runda rummet, i sängen närmast badrumsdörren, precis som hon själv.
”Vad betyder namnen?” frågade hon tyst, när Black rotade i James koffert efter någonting.
”Vilka namn?”
”Tagghorn, Tramptass, Måntand och Slingersvans”, svarade hon och smakade på de märkliga orden. De var inte främmande, killarna hade kallat varandra de namnen några år nu. Och ingen utom de själva tycktes veta vad de stod för.
Black verkade ha funnit vad han letade efter, för han plockade upp ett pergamentstycke och lade det på sin säng, satte sig på kanten och såg henne i ögonen.
”Det var inte meningen”, sa han lågt. ”Det där med Tracy. Hon lurade mig.” Och han såg uppriktig ut. Lily gick fram och satte sig på motsatta sidan av sängen, i fotändan.
”Är det säkert?”
Black vände bort blicken. Hade Lily dömt de två marodörerna för hårt? Hade de verkligen känslor som alla andra människor innerst inne, under den där bilden av att vara okrossbara?
Det är klart att de har, Lily.
”Sirius?” sa hon mjukt. Han såg upp, skuggan av ett leende skymtades i de mörka ögonen.
”Lily.”
”Jag tror dig”, svarade hon log lite. ”Förlåt för det där igår. Jag var arg.”
Han ryckte på axlarna.
”Jag förlåter dig, Lils…y, Lily, menade jag. Men kolla här nu,” tillade han och drog fram sin trollstav och petade på pergamentpappret. ”Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikaren.” Och som spindelväv runt en spindel spred sig tunna bläcklinjer fram, slingrade sig över pappret och målade mönster. Mönster?
Herrarna Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn presenterar stolt Marodörkartan.
”Vad är det där, Sirius Black?”
Sirius log brett.
”Det här, Lily Evans, är Marodörkartan. Som inte bara är en utmärkt karta över vår kära gamla skola, inklusive dess hemliga korridorer, genvägar och smygvägar som leder till Hogsmeade, den visar även varje person som befinner sig på Hogwarts och dess omgivningar, var som helst, när som helst.”
Sirius vek upp kartan ytterligare och pekade sedan på det cirkelrunda rummet som var nämnt: ”Sovsal, pojkar sjunde årskursen.” Där fanns två namnlappar; Lily Evans och Sirius Black.
”Otroligt!”
”Jag vet.”
”Har ni gjort den här?” Det var makalös magi. Inte för att de fyra var ointelligenta, de var tvärt emot väldigt begåvade allihop (nåja, kanske inte Peter) men att de använt sina talanger för att skapa något så här kreativt och märkvärdigt i stället för att spränga toaletter eller förhäxa rustningar gjorde Lily glatt överraskad och märkligt nog lite stolt.
”Alldeles själva”. Sirius blinkade åt henne, och svarade sedan på hennes fråga. ”James är Tagghorn, som du kanske listat ut. Jag är Tramptass. Peter är Slingersvans, och Remus är…”
”…Måntand, för han är en varulv?” gissade Lily. ”Så vad står era namn för?”
”Hemlis.” Sirius flinade. ”Leta reda på James, nu.”
Och så reste han sig från sängen och lämnade sovsalen.
DEL 3
Överväldigad av möjligheterna med en sån här karta lade Lily sig på mage på Sirius säng och började noggrant studera den. Efter en stunds letande hittade hon Alice Hill, Keira Jackson och Nicole Smith på väg ner till lektionen i Skötsel och vård av magiska djur. Kartan visade hundratals namnlappar, som alla ständigt var i rörelse. Hur skulle hon någonsin hitta James Potter bland dem?
Men skam den som ger sig, tänkte hon bara och fortsatte leta. Okej, vi kör uteslutningsmetoden. James skulle aldrig gömma sig i fängelsehålorna eller korridorerna i källaren. Han skulle inte heller frivilligt sätta sin fot i biblioteket, sjukhusflygeln, troférummet eller på Missnöjda Myrtles toalett, så första våningen struntar jag också i.
Hon kvävde en gäspning och fortsatte leta, spänningen steg inom henne. Det var av ren slump som hon kastade en blick på Norrtornet på kartan, och hjärtat hoppade nästan över ett slag när hon såg den ensamma, orörliga fliken märkt ”James Potter”.
Lily ryckte åt sig kartan och rusade ut ur sovsalen.
I det runda rummet i vilket eleverna som läste Spådomskonst brukade sitta och vänta på att stegen till klassrummet skulle firas ner satt han, på en av bänkarna, med bakhuvudet lutat mot stenväggen och ögonen slutna. Solljuset som strilade in genom fönstergluggen föll på hans ansikte.
Lily smög längs med väggen på andra sidan det lilla rummet.
”James?”
Han hoppade till som om hon vrålat honom i örat, och stirrade vilt på henne innan han insåg vem det var.
”Gå bara härifrån, Evans.” Modfällt sjönk han ner på bänken igen, men Lily hade inga planer på att gå. Tveksamt gick hon fram och satte sig bredvid killen med det svarta, ostyriga håret och de runda glasögonen.
Det är nog första gången, som jag sätter mig bredvid honom och inte tvärt om.
”Förlåt, James. Förlåt för allt. Om jag hade vetat att det sårade dig, så hade jag aldrig kallat dig någonting av det där. Det förstår du va? Jag menade ju ingenting av det egentligen.”
James tittade på hennes händer, som hon höll hårt knäppta i sitt knä.
”Jag klandrar dig inte”, sa han dystert. ”Hör här, jag vet inte varför jag håller på som jag gör, jag vet ju att du avskyr när jag pratar med dig… Jag skulle också blivit arg.”
”Jag avskyr inte när du pratar med mig”, protesterade Lily. ”Jag blir bara så irriterad när du uppför dig som om jag är din flickvän. Och du borde vara arg på mig, för jag har betett mig hemskt! Jag skäms!” Även Lily såg nu ner på sina händer.
”Lily?” Hon log svagt och tittade upp, för att finna hans nötbruna ögon några decimeter från hennes. Hennes blick gled ner till hans läppar och hennes leende blev mot hennes vilja bredare. James tog hennes händer i sina och kramade dem.
”Var inte ledsen, ha inte skuldkänslor för min skull. Det är jag som har försatt mig i den här situationen, det är mitt fel.”
Lily svalde hårt och blev nästan tårögd av James plötsliga uppriktighet och känslosamhet.
”Jag menar allvar, Lily! Glöm det! Å nej, jag ser på dig att du inte kommer att göra det.” James vände bort blicken, med låtsad frustration. ”Du tar alltid på dig skulden för allas sorger”, klagade han. ”Sluta upp med det, du kan inte göra fel, du är ju Lily Evans!”
Lily log generat.
”James, tyst, det kan jag visst.”
Han reste sig och gick bort till fönstergluggen och tittade upp mot den blå himlen och stod där tyst en stund. Men så plötsligt ropade han:
”Lily! Kom, titta!”
Hon skyndade fram till fönstret och ställde sig bredvid honom, och han pekade mot rutan.
”En fallande stjärna, nu får du önska dig något.”
Lily brast i skratt.
”Det där är ingen fallande stjärna, James, det är ett mugglarflygplan. Föresten syns inte stjärnor på dagen, det vet du väl.”
James log finurligt mot henne.
”Du gör ju det.” Han tog hennes händer igen. ”Du är en stjärna, och dagarna är tyvärr enda tiden på dygnet jag får se dig.”
Lily rodnade och vände blicken från James strålande ansikte och tittade istället på flygplanet, som avtecknade sig mot vinterhimlen precis som en stjärna i rörelse, bortsett från att den inte lyste. En fallande stjärna?
”Okej då, om vi låtsas att flygplanet är en fallande stjärna, vad skulle du önska dig då?” frågade hon istället.
”En kyss”, sa James omedelbart och lockade henne återigen till skratt. Det här var den James hon känt i sex och ett halvt år. Den som alltid var lika rakt på sak och ogenerad.
En kyss. Så många gånger han erbjudit henne dem. Och aldrig hade hon tackat ja. För hon hade inte velat. Ville hon nu?
En känsla sa ja, det ville hon. Känslan växte till en tanke, som blev till ett ord.
”Ja”, mumlade hon. ”Samma här.”
James tog god tid på sig, han släppte hennes händer och la istället händerna på hennes midja och drog henne närmare.
Lilys händer smög sig sakta över hans vita skjorta och upp till hans axlar, för att sen knäppas ihop i hans nacke. Hon fick ställa sig på tå för att nå, men då böjde han sig äntligen ner och kysste henne, ömt och länge.
Följande morgon var lördag, och således första dagen på jullovet. Lily hade bestämt sig för att stanna på Hogwarts över julen, på grund av FUTT-examensproven som hon aktivt pluggade inför, och Alice gjorde likadant. Det gladde Lily att James för en gångs skull också stannade kvar, precis som Sirius och Remus.
Lily brukade alltid vara hemma över julen, så hon visste inte om det var ovanligt eller inte att skolan de här tvåveckorna bara befolkades av ett trettiotal elever sammanlagt.
Klockan var halv elva, Lily och Alice hade varit nere och ätit frukost men de hade inte sett en skymt av James, Sirius eller Remus. James och Sirius! tänkte hon förundrat, när hon och Alice njöt av att ha uppehållsrummet nästan helt för sig själva genom att grilla marsmallows i brasan i den öppna spisen. Tänk att jag försonats med dem båda två på en och samma dag. Det är inte klokt. Och James kysste mig!
Både hon och James hade varit väldigt hemlighetsfulla när de anlänt till Professor Kettleburns lektion, men James hade haft armen om hennes axlar och orsakat att stort avbrott i lektionen av Gryffindorarnas jubel och Hufflepuffarnas applåder.
Som sagt, det var ganska välkänt på skolan att James jagat Lily väldigt länge.
Men någon mer kyss hade det inte blivit, bara en snabb gonattpuss inför tre väldigt fjantiga bästa väninnor.
”Var håller pojkarna hus?” undrade Alice roat och bet försiktigt i den gyllenbruna marshmallowsen som hon spettat på grillpinnar Lily trollat fram ur tomma intet.
”Ingen aning”, svarade hon med en axelryckning och stoppade in en marsmallows i munnen utan att bry sig om att grilla den. Remus kunde hon förstå om han tog sovmorgon, han hade med all sannolikhet haft en sömnlös natt, men James och Sirius verkade ta det som en ursäkt att få sova länge de också.
Det skulle inte förvåna mig om Rem är väckarklockan i det där gänget. Utan honom skulle de andra väl aldrig komma ur sängen på morgonen! Nämen, när man talar om trollen.
”När man talar om trollen!” fnissade Alice, och Lily vände sig genast om på golvet och fick syn på tre till synes utmattade unga män som praktiskt taget raglade ner för spiraltrappan. De såg allihop ut som om de led av något i stil med kraftig baksmälla, med håret på ända och rödsprängda ögon.
”Remus”, mumlade Sirius och gned sig häftigt i ögonen. ”Har du aldrig hört talas om min tolv-regel? Aldrig gå upp före klockan tolv när det är jullov. Eller sommarlov. Eller helg…”
Remus, som hade påsar under ögonen och som gäspade upprepande gånger, sjönk ner i närmaste fåtölj.
”Nej, aldrig.”
James såg ut att kunna somna där han stod.
”Jag går och lägger mig igen”, muttrade han och gjorde ett försök att vända tillbaks, men Remus protesterade.
”Nej! Nej… Vi kan inte sova bort hela fö-första dagen på ju-uuaaaaaa…”
Lily och Alice skrattade när de såg Remus kämpa för att kunna tala trots jättegäspningen. Till och med James skrockade.
”Och exakt vad är en ’juuuuaaaaa’ för någonting?” Han hoppade upp och satte sig på kanten av Lilys älsklingsbord, tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen. Remus skrattade matt. Efter att ha satt tillbaks glasögonen på näsan igen gjorde James en upptäckt:
”Haha Sirius, du har satt på dig skjortan ut och in.”
Ogenerat knäppte Sirius upp skjortan, drog av sig den och vrängde rätt den, utan att bry sig om att tjejerna i rummet hade fri utsikt över hans vältränade, muskulösa överkropp. Alice och Lily växlade en blick- nu skulle Nicole och Keira varit här…
”Nej, nu måste jag ha frukost innan jag avlider!”
DEL 4
Lily och Alice roade sig med en andra frukost i köket tillsammans med James, Sirius och Remus, som alla blev betydligt mer vakna av lite korv, ägg och stekt bacon.
Båda flickorna hade besökt köket förut, men bara en gång och det hade varit en ren slump att de hittat den hemliga dörren.
James, Sirius och Remus verkade vara stamgäster.
”Jag visste inte att någon annan än vi visste hur man tog sig in dit”, muttrade Sirius när de mätta och belåtna begav sig tillbaka upp till Gryffindortornet.
”Ja, det känns inte likt er att springa runt och veta om Hogwarts mest värdefulla hemlighet, ni som är så duktiga och ordentliga”, retades James och drog Lily intill sig.
”Ni kanske har felbedömt oss”, blev hennes hemlighetsfulla svar och hon la kärvänligt ena armen om James midja.
Sirius vände sig om och började gå baklänges för att kunna titta på de två, Lily kände på sig att han hade någon särskilt fräck kommentar på gång. Därför brydde hon sig inte om att varna honom när en rustning sträckte ut foten och fällde krokben på honom.
”Jävla rustning!” skrek Sirius och hoppade genast upp. ”PEEVES!”
Poltergeisten uppenbarade sig omedelbart, med ett fruktansvärt falskt oskyldigt leende.
”Kan jag stå till tjänst med något?”
Sirius drog blixtsnabbt fram sin trollstav och skrek:
”Levicorpus!”
Peeves for genast runt tills han hängde uppochner. Ilsket hötte han med sina tjocka knytnävar och satte igång att skrika, men James pekade på honom med trollstaven och sa nästan uttråkat:
”Tunglås.”
Peeves uppförde sig som om han höll på att bli strypt och det hemska oljudet tystnade omedelbart.
”Vad gör ni med honom?” frågade Alice, men det fanns knappt någon oro alls för poltergeistens skull, mest nyfikenhet.
Sällskapet fortsatte genom korridoren och lämnade Peeves åt sitt öde.
”Vi håller på att lära Peeves en läxa”, förklarade James. ”Man muckar inte med marodörerna.”
”Marodörerna?”
Lily sökte Remus blick och fann den genast. De var prefekter båda två, Remus var till och med försteprefekt, och hade det varit vilka andra elever som helst så hade ingen av dem tvekat att dragit av tjugo poäng. Även fast de inte var Peeves största fans.
Remus smålog och Lily sänkte blicken.
Undrar hur långt de måste gå för att vi äntligen ska ingripa? tänkte hon förstrött, och bestämde sig för att inte tänka mer på den saken.
Tillbaka i sällskapsrummet återgick tjejerna till att grilla marsmallows.
Mitt älsklingsgodis! Och min stora last. Mmm, lika fluffiga och mjuka som snöflingorna som virvlar utanför fönstret. Vad poetiskt det lät, det måste jag komma ihåg att skriva ner i min dagbok. Lily åt som vanligt lika många marsmallows ”råa” som grillade.
Sirius och James spelade knallkort, och Remus hade näsan i en bok.
”Jag har tråkigt!” utbrast James när han förlorade sitt andra parti. ”Det måste finnas något nytt att hitta på.”
”Lek kurragömma”, föreslog Alice oseriöst.
James hoppade upp ur stolen och stirrade på den svarthåriga tjejen vid brasan.
”Ja!” ropade han. ”Vilken bra idé!”
”Kurragömma är tråkigt”, klagade Sirius. ”Och löjligt.”
”Det är bara för att du är så dålig på det”, konstaterade Remus.
Då ställde sig även Sirius upp.
”Är jag inte alls! Det finns inget jag är dålig på!” försvarade han sig häftigt.
”Jo, Forntida runskrift”, sa Alice och skrattade. ”Jag såg ditt betyg på den senaste uppsatsen. Ett K. Till och med Nicole hade bättre.”
James pekade på sin bäste vän och skrattade skadeglatt. Lily höjde skeptiskt ögonbrynen, men Sirius verkade inte bry sig nämnvärt mycket.
”Forntida runskrift! Vem bryr sig om så fåniga saker som Forntida runskrift? Jag menar, jag är hellre bra på riktiga saker….”
”…som kurragömma?”
Lily och Remus skrattade och Alice log självbelåtet.
”Sluta tjafsa, lyssna här i stället!” sa James ivrigt som hoppat upp och ställt sig på bordet.
”Nej, som ’levicorpus’”, väste Sirius illmarigt och pekade på Alice med trollstaven. Hon tjöt till och fumlade efter sitt trollspö, men Lily var snabbare.
”Protego!”
”Levicorpus!”
Förhäxningen studsade mot Lilys sköld och träffade Remus istället, som skrek till och plötsligt hängde upp och ner i vristen.
”För i helvete Sirius!” skrek han och hans bok föll ur greppet på honom.
”Idioter!” ropade James irriterat och med en snärt med trollstaven fick han varulven att falla i marken igen. ”Nej!”
Remus skickade en kittlingsbesvärjelse mot Sirius, men missade.
”Kan ni lägga av?” James höjde trollstaven igen, men träffades till svar en silencioförtrollning av Remus och en stopp-förhäxning av Sirius, som hejdade honom i steget.
Alice och Lily backade långsamt undan från vad som blivit rena krigszonen. Remus verkade väldigt angelägen att få hämnas, han skickade förhäxning efter förhäxning efter Sirius men han parerade varenda en av dem.
”Glöm inte”, sa han lugnt, ”att jag är oslagbar.”
Remus blängde på upphovsmannen till att hans lässtund blivit förstörd.
”Glöm inte”, sa han uppretat, ”att jag är en varulv. Du ska få sota för det här nästa gång det blir fullmåne, Tramptass, var så säker.”
Alice drog häftigt efter andan och stirrade på killen hon trott hon känt hyfsat väl i sex och ett halvt år, och först då verkade Remus inse sitt felsteg.
”Du är en varulv! Det är därför du är borta från skolan en gång i månaden!”
Finite Incantatem, tänkte Lily och pekade på James som återfick rörelse- och talförmågan.
Tystnaden i Gryffindortornet var så kompakt att den nästan gick att ta på.
”Gör det någon skillnad, Alice?” undrade Remus trött. ”Spelar det någon roll?”
Alice såg chockat från den ene till den andre i rummet, och insåg att hon var den enda som inte hade vetat något.
”Du visste!” viskade hon förskräckt till Lily som log beklagande. ”Varför sa du inget?”
”Det är hemligt.”
”Lova att inte säg det till någon!” vädjade Sirius. ”För då blir Rem utslängd härifrån.”
”Vet lärarna om det här? Vet Dumbledore?”
”Det är klart att han gör”, sa James och himlade med ögonen. ”Det är tack vare den mannen som Remus får gå här över huvud taget.”
”Är du rädd?” frågade Remus dystert. Alice drog några djupa andetag, och såg vädjande på Lily.
Lily log uppmuntrande.
”Nej”, svarad hon till slut uppriktigt. ”Jag blev bara så chockad.”
Remus ryckte på axlarna.
”Jag borde inte ha slängt ur mig det sådär.”
”Alltså, jag är glad att jag fick reda på det, även om jag förstås tycker synd om dig. Det kan… inte vara lätt.”
Av någon anledning försökte James och Sirius plötsligt kväva sina skratt.
Det var pusselbiten Lily behövde.
”Det var fullmåne i natt”, sa hon och såg spänt på dem. ”Och ni har varit vakna hela natten, eller hur? Alla tre? Och era smeknamn-”, fortsatte hon högre när de tre killarna stirrade på henne som förstelnade, ”Måntand står för Remus, som är varulv. Det kan man förstå. Men Tramptass och Tagghorn? Om jag gissar rätt, så har ni varit tillsammans med Remus i natt, och det kan ni inte ha varit som människor för då skulle ni inte ha skrattat. Varulvar är inte farliga för djur, så jag drar slutsatsen att ni är animagusar.”
När ingen sa emot henne skakade hon på huvudet.
”Ansvarslösa idioter.”
”Är det sant?” frågade Alice andlöst. ”Är ni animagusar?”
James ryckte nonchalant på axlarna.
”Vi har varit det i nästan två år”.
”Hey, ska vi inte ta och berätta vilka djur vi förvandlar oss till också? Vad vi brukar göra när det är fullmåne? Vad vi gjorde i natt?” Sirius lät bitter. Han gillade tydligen inte att deras hemligheter avslöjades en efter en.
”Tramptas… du är en hund, eller hur, Sirius!” skrattade Alice plötsligt.
”Japp, han är en hund. Jag är en kronhjort”, sa James stolt.
”En kronhjort?” sa Lily en smula överraskat. ”Varför just kronhjort?”
”Därför att jag är ståtlig, vacker, intelligent, snabb, stark…” räknade sökaren på fingrarna, men Lily gick bara fram till honom och hoppade upp på bordet bredvid honom och tog hans hand.
”Det känns skönt att veta din hemlighet”, sa hon lågt. James kysste henne i håret och en rysning fortplantade sig genom hennes kropp.
Lily förde upp handen och strök James över det kolsvarta, ostyriga håret. Han flinade och hejdade hennes hand med sin egen.
”Förstör inte min frisyr, Lils”, mumlade han och kysste henne på munnen.
Lily glömde snabbt bort att det fanns fler i rummet än de, och lösgjorde sin hand ur hans för att kunna fortsätta leka med fingrarna i det mjuka håret i nacken samtidigt som hon besvarade kyssen.
James la båda sina händer på hennes höfter och precis när hon tillät hans tunga att stryka mjukt mot hennes hörde de Sirius,
Eller ska man kalla honom Tramptass?
röst som sa:
”Det där ser mysigt ut, får man vara med?”
DEL 5
Det där var kanske inte så smart…
”Är du säker på att det där var en så bra idé, Lily?” Återigen klarade Alice skickligt av att formulera Lilys tankar högt. De satt och åt lunch i den märkligt tomma Stora Salen. Förutom de själva fanns där fyra fjärdeårselever och två andraårselever från Gryffindor, som Lily inte visste vad de hette, vid Hufflepuffbordet satt en liten klunga femte- och sjätteårselever, Ravenclawbordet var tommast med endast tre sjundeårselever och Slytherinbordet fullast med vad som såg ut att vara hela sjundeårsklassen, åtminstone halva femte och hela fjärde. Bland dem skymtade hon Severus välbekanta profil, som vanligt omgiven av de skummaste eleverna på hela skolan.
Nej, Lily var inte säker på att det hade varit så smart att ge James idén att de skulle leka Dunken, den mycket roligare varianten på kurragömma. Som varken Alice, James, Sirius eller Remus hört talas om förut.
Måste vara en mugglarlek.
I alla fall, James hade varit väldigt, väldigt entusiastisk till idén när Lily förklarat hur leken gick till. Och han fick den fenomenala idén att alla elever skulle vara med och leka den, så nu var han, Sirius och Remus på väg bort till Dumbledores kontor för att be om lov att få starta leken.
”Nej, jag är inte säker”, svarade hon med en suck på Alices fråga och tittade mot dörrarna.
Kunde de inte komma någon gång?
Det dröjde ytterligare en kvart innan trion av två svarthåriga och en brunhårig dök upp i dörröppningen.
”Vi fick! Vi fick!” hojtade James och allas blickar i rummet drogs mot honom, lärares som elevers, något han nöjt lade märke till. Han gick ett par steg, väl medveten om att alla i salen tystnat för att försöka få en ledtråd om vad han just fått tillåtelse till.
”Tyvärr!” ropade han med spelad beklagelse. ”Jag vet att jag är vacker, smart, perfekt- och så vidare i all evighet- men jag är upptagen.”
Lily kunde inte annat än le åt James. Hela han strålade av stolthet över att äntligen få säga det högt.
”Vem är den lyckliga?” ropade en Ravenclawflicka från deras Förvandlingskonstklass som hette Elinor.
”Lily Evans!” svarade Sirius Black pompöst. ”På tiden, eller hur?”
Elinor busvisslade till svar och hennes två vänner, Patrick och Leo, applåderade skämtsamt.
De är så härliga, Ravenclawarna. Hade jag inte hamnat i Gryffindor så hade jag trivts jättebra där.
Snabbt fick de medhåll från Hufflepuffbordet, som stämde in i applåderna. James gick fram till Lily, gav henne en hastig kyss och drog sedan med henne, Sirius, Alice och Remus upp mot honnörsbordet längst fram i salen.
Han och Sirius utväxlade en blick, tog sedan samtidigt fram sina trollstavar, riktade dem mot sina strupar och sa:
”Sornus”.
”Hallå, hallå, testar, testar”, sa Sirius skämtsamt, och hans ljud dånade ut i rummet och Lily, Remus och Alice stoppade som en man fingrarna i öronen.
”Det funkar, Sirius”, konstaterade James belåtet. ”God dag, kära skolkamrater”, fortsatte han sedan formellt vänd mot elevskaran.
”Tjena Potter”, hördes det från Slytherinbordet.
”Mr Lupin? Mr Lupin! Och miss Evans”, hördes professor McGonagalls röst bakom dem.
Lily och Remus vände sig om och gick fram till sin lärarinna.
”Vad är det som pågår!” krävde hon att få veta.
”Professor Dumbledore gav oss lov att anordna, hm, jullovsaktiviteter”, sa Remus glatt. ”Vi ska leka en mugglarlek som heter Dunken. Ingen elev kommer att komma till skada, och det är bara för skojs skull.”
McGonagall stirrade häpet på de båda prefekterna som log brett tillbaka.
”Jaså… säger ni det så?”
”Japp, professorn, det gör vi”, sa Lily och blinkade innan hon vände om och sällade sig till Alice, som stod flera meter bort från skolans marodörer nummer ett och två och fortfarande höll för öronen. (”Seriöst, man blir ju döv!”)
”Är alla elever som bestämt sig för att stanna över lovet här i salen?” frågade James elevskaran med sin förstärkta röst.
Om någon trots allt inte är det så kommer han eller hon snart att dyka upp, det skulle inte förvåna mig om James röst hörs ända upp till astronomitornet.
”Ja!” ropade någon.
”Underbart!” svarade Sirius. ”För vi ska leka en lek, och det är bättre ju fler som är med.”
Ett mummel spred sig i rummet. En lek?
Just precis.
”Världens största och första Dunken-lek på Hogwarts!” förkunnade James stolt.
Mumlet blev till ett sorl av pladdrande röster. Lily såg förväntansfulla såväl som skeptiska miner, och hon kunde säga vilka i salen som var mugglarfödda bara genom att se på deras reaktioner. Det var de som log mest uppskattande och som viskade ivrigast med sina kamrater.
”Det är en mugglarlek”, fortsatte James, och så satte han igång att förklara hur leken gick till.
”Och regler, regler, annars kommer Jamie att fuska!” insisterade Sirius när James var klar. Elevhopen småskrattade.
”Jag fuskar aldrig”, sa Gryffindors sökare förnärmat.
”Alla som VET att Jamie fuskar så fort han får tillfälle räcker upp en hand”, utmanade Sirius sin publik och sträckte omedelbart upp en arm i luften, tätt följd av resten av rummets Gryffindorelever.
Eleverna skrattade ännu mer, och majoriteten av dem räckte upp handen.
”Ledsen att behöva säga det, men du ser ut att bli nedröstad”, sa Sirius utan att låta ett dugg beklagande och fick återigen skolans kvarvarande elever att skratta högt.
Sirius kan verkligen tala till en publik, tänkte Lily imponerat. Han är en naturbegåvning. Ler och skämtar som om det vore den enklaste saken i världen. Inte konstigt att så många tjejer tycker om honom.
”Vilka börjar räkna?” frågade Alice killarna.
”Jag, Sirius och Remus börjar räkna”, berättade James knipslugt för åhörarna. ”Och kom ihåg- det är klart att man får använda magi. Och, hrm, vi har bestämt att man bara får vara på första våningen. Alla som sticker någon annanstans blir diskade.”
”Nå, är ni med? Alla som är med räcker upp en hand!” ropade Sirius, och glömde helt bort att hans röst var tio gånger starkare än normalt.
Allas händer i salen räcktes ändå upp, förutom lärarnas då. De satt bara och studerade de två killarna, som så ofta var upphovsmän till rackartyg och lustiga spratt, men som nu föreslog något riktigt kreativt och kul.
”Toppen!”
Professor McGonagall harklade sig bakom dem, och reste sig. De vände sig om och gav henne respektfullt ordet.
”Res er upp!” befallde hon. De sittande eleverna gjorde som de blev tillsagda, och i samma ögonblicket försvann lunchen från borden och de blev soprena.
”Snacka om bra timing”, viskade Alice till Lily.
”Jag säger bara…” och med en sväng med trollstaven fick hon borden och bänkarna att radas upp längs med sidorna av rummet, ”…lycka till.” Ett litet småleende skymtades som hastigast hos deras elevhemsföreståndare.
”Tack, professorn!” sa James entusiastiskt (han och Sirius hade barmhärtigt nog återställt volymstyrkan på sina röster vid det här laget).
”Eh, hör ni? Vad ska vara ’dunken?’” frågade Lily. ”Vi behöver något att dunka på.”
”Hoppsan, glömde nästan”, flinade Remus och svängde med trollstaven, och en vanlig, enkel papperskorg uppenbarade sig i luften framför honom och föll i golvet med en duns.
”Den kan man sparka och dunka hur mycket man vill på.”
En papperskorg? Fast varför inte.
Snabbt skyndade Remus ut med papperskorgen i mitten av Stora Salen, och de andra följde efter honom ner.
”Vi räknar till tvåhundra!” varnade han innan han satte sig på den upp- och nervända papperskorgen och höll för öronen och blundade. James och Sirius satte sig på golvet intill, och gjorde likadant.
”Ett, två, tre…” Leken var igång.
Lily och Alice fnissade upphetsat och rusade efter de andra eleverna ut ur salen.
”Var ska vi gömma oss?” frågade de i mun på varandra och brast sedan i skratt igen.
DEL 6
De sprang uppför den breda marmortrappan till höger och ner genom korridoren som så småningom skulle leda till biblioteket.
”Vänta!” utbrast Alice plötsligt och tvärnitade. ”Jag tror att det finns ett utrymme här bakom, titta…” Hon slank in bakom en vinröd gobeläng föreställandes en enorm fågel Fenix. ”Kom här Lily! Jag och Nic gömde oss för Filch här en gång.”
Lily följde efter in bakom den tunga duken av vävt tyg. Den dolde en nisch där två personer alldeles lagom fick plats.
”Men vi kommer att bli hittade direkt”, sa Lily tveksamt. Alice skakade på huvudet.
”Nejdå, kolla här”. Hon slog lätt med sitt trollspö på Lilys huvud, och det kändes precis som om hon knäckt ett ägg där. Något kallt rann ner över ansiktet, ner i nacken på henne och spred sig snabbt över hela hennes kropp.
”En dissillisioneringsförtrollning! Vad smart”, sa hon uppskattande och Alice utförde en på sig själv också. Snart såg de båda flickorna ut precis som en del av den mörka stenväggen bakom dem. Lily fick en idé.
”Muffliato!” Hon riktade trollstaven mot gobelängens baksida. ”Nu kan ingen höra oss här inne”.
”Fantastiskt, Lily!” Tjejerna gjorde en high-five, tände sina trollstavsspetsar (”lumos”) och satte sig sedan på nischens golv och väntade.
”Nu blev det ju riktigt hemtrevligt”, log Lily. ”Saknas bara en påse marsmallows.”
”NU KOMMER VI!” hördes Sirius dämpade vrål.
Nu är det upp till bevis om våra skyddsåtgärder fungerar.
Tidigare än hon väntat närmade sig springande fotsteg genom korridoren, men de passerade gömstället. Lily vågade sig på att öppna en glipa mellan tyget och väggen, och såg ryggen på James som nu satt riktning mot biblioteket med trollstaven i högsta hugg.
”Det var James”, talade hon om för sin väninna, som log upprymt.
Plötsligt hördes springande steg, fast åt andra hållet. Kapplöpning.
”Några har blivit hittade!”, viskade Alice trots den ljuddämpande förtrollningen. Strax hördes James tjut:
”Dunken för Westwick!”
”Elinor hittad”, sa hon i onödan. De lyssnade spänt vidare.
En liten stund senare hördes en gäll röst skrika:
”Dunken för mig!”
Och så fortsatte det nästan en halvtimme. Steg skyndade fram och tillbaka förbi Lily och Alices gömställe många gånger, men det var aldrig någon som fick för sig att titta bakom Fenix-gobelängen.
Fyra gånger hörde de hur dueller bröt ut, elever som inte ville låta sig ’dunkas’ försökte av ljudet att döma lamslå jagarna för att hinna fria sig själva, men Sirius, James och Remus var alla skickliga duellanter och det verkade som om ingen lyckades.
”Det här börjar bli tråkigt!” sa Alice till slut uppgivet och stack ut huvudet i korridoren. ”Faan!” skrek hon sen och rusade ut från deras gömställe. Lily kikade ut och fick en hastig glimt av Sirius som precis rundade hörnet mot marmortrapporna.
Han såg henne. Å, vad typiskt. Nu är jag ensam.
Lily var väl medveten om att ju längre man klarar av att hålla sig gömd, desto större press får man på sig att fria alla andra.
Om jag bara hade haft James osynlighetsmantel! kunde hon inte låta bli att önska. Jag skulle verkligen vilja vara den som friade alla. Jag brukar alltid bli hittad först, fattar inte varför.
Lily stack försiktigt ut huvudet, noga med att hålla sig helt still så att ingen rörelse kunde uppfattas och avslöja att hon inte var en del av varken väggen eller gobelängen, även om dissillisioneringsförtrollningen lät det se så ut.
Hon lät ögonen vandra från fackla till fackla i korridoren, och fick en idé. Det fanns inga fönster i just den här korridoren, allt ljus kom från facklorna.
Om hon kunde släcka dem, skulle hon kanske kunna ta sig bort till marmortrappan osedd… Men var skulle hon gömma sig sen?
Otåligt sträckte hon på halsen. Hon visste att det stod två rustningar på var sida om den låga trappan, men det skulle aldrig gå att gömma sig bakom dem.
Tänk, Lily, tänk…
Hjärtat slog nervöst och upprymt. Skulle hon ta risken? Hon kunde förstås försöka lamslå eller åtminstone hejda någon av killarna om de fick syn på henne.
Ja, nu har jag en plan. Dags att sätta den i verket.
Långsamt klev hon ut från den dolda nischen och såg hela tiden oroligt bort mot hörnet i korridoren. Ingen kom än i alla fall.
Med en häftig sväng på staven utplånade hon allt flammande ljus i facklornas övre ände och korridoren försänktes i mörker.
Det kommer inte att dröja länge innan killarna upptäcker att någon är här, tänkte hon och motstod lusten att smyga långsamt för att i stället tyst som en katt springa ner mot korridorens ände. I skuggan från en stor urna sjönk hon ner i hörnet, nu var trappan rakt framför henne. Hon befann sig fortfarande i mörkret, men hon behövde hitta ett gömställe närmare Stora Salen innan hon planerade sitt nästa drag. Och där ute var det ljust.
”Hörni, någon har släckt här!” ropade Remus upphetsat och sprang upp för marmortrappen- rakt mot henne, även fast han inte såg henne än.
Förlåt, Remus! Lamslå!
Varulven föll i golvet med en duns, förstelnad från topp till tå.
”Remus?” hojtade Sirius som även han kom springandes. ”Hallå?”
Förlåt, Sirius. Petrificus totalus.
Sirius föll framstupa ner bredvid sin vän, även han stel som en pinne. Lily kastade en beklagande blick på dem och gjorde en rusning mot Stora Salen. Ner för trappan, in genom dubbeldörrarna.
Tusan också, James!
”Silencio!” skrek hon när James triumferande fick syn på henne från andra sidan rummet. Besvärjelsen träffade mitt i prick och James gapade, men inget ljud kom. Lily sprang det snabbaste hon kunde mot papperskorgen, ivrigt påhejad av alla hittade elever, och James som inte kunde hindra henne på något annat sätt än att förhäxa henne, skickade iväg stumma besvärjelser i hennes riktning. Lily lyckades parera varenda en, innan hon skrek:
”Dunken för alla!” och sparkade till papperskorgen så att den flög iväg över golvet. I samma sekund träffades hon av en levicorpus och fann sig hänga upp och ner i luften.
Motbesvärjelsen kom snabbt från Alice, innan Lilys kläder han åka ner och avslöja hennes underkläder. Alice riktade även sitt trollspö mot James.
”Hur i helvete lyckades du med det där!?” Han var inte det minsta arg, bara imponerad. Först då upptäckte hon att ingen sprang för att gömma sig igen.
”Var jag sist?” undrade hon häpet.
”Javisst!” förkunnade Alice stolt och gav Lily en kram, men hon gjorde sig snart fri och sprang ut ur salen igen.
”Vart ska du ta vägen?” ropade James efter henne. Lily rusade fram till de två förstenade pojkarna ovanför marmortrappan, och löste dem ur förhäxningarna.
”Maken till fult knep har jag då aldrig sett”, fnös Remus och satte sig upp.
”Förlåt! Förlåt båda två!” utbrast hon. Sirius reste sig smidigt och drog upp sin vän på fötter.
”Äh, kom här Lily”, flinade Sirius och la armen om hennes axlar. ”Du kanske inte är något hopplöst fall ändå.” De tre gick tillbaka mot Stora Salen.
”Vad menar du med det?”
”Vi har varit emot tanken med kvinnliga marodörer, men jag tror att vi tvingas göra ett undantag med dig. Annars får vi väl aldrig se skymten av James igen,” tillade han retsamt.
Lily kände sig hedrad.
”Tack”, svarade hon med ett stort leende.
”Välkommen i gänget”, sa Remus formellt och räckte henne handen samtidigt som de återvände in i salen där alla eleverna befann sig.
”Hörni, vad tror ni att ni håller på med?” undrade James med spelad irritation och skyndade fram till de tre, och slet Lily ur sina vänners grepp för att kunna slå armarna hårt om henne. ”Hon är min.”
”James…” stönade hon. ”Jag får ingen… luft!” James skrattade och lättade på greppet, och för en sekund såg han djupt in i hennes ögon. Hans ögon glittrade.
”Hon är härmed en av oss”, förklarade Sirius. ”En marodör. Hon förhäxade både mig och Remus innan någon av oss han ens resa vår stav för att försvara oss. Skoningslöst.”
”Det är min Lils det”, mumlade han i hennes hår innan han kysste henne på halsen.
I famnen på James Potter, efter att nyss ha vunnit i Dunken och lyckats med bragden att förhäxa två av vår årskurs skickligaste elever och dessutom erbjudits en plats i Gryffindors galnaste gäng. För tre dagar sen hade det inte betytt mycket alls- nu är lyckan oändlig.
”Hon måste få ett smeknamn!” insisterade Remus. ”Ett marodör-smeknamn.”
Lily och James såg lyckligt på varandra och svarade med en mun:
”Lils.”
The end :)
Death Eaters av Nea
Bellatrix Lestrange: jag börjar bli väldigt less på Voldemort. Håller inte ni med? Vi får liksom aldrig glänsa lika mycket som han.
Lucius Malfoy: Jo
Severus Snape: Jag har en galen ide.
Lucius: Låt oss höra Snape.
Snape: Jo vi är så pass många så vi kan nog klara av att göra oss av med Voldemort..
Bellatrix: Men alla hans Horcruxer?
Snape: Jag är listig nog att jag redan har låtit Harry Potter förstöra alla men inte har han dödat voldemort för jag han döda Harry Potter.
Lucius: Genialt.
..........
När Voldemort kom till huset och så att det var tomt så blev han förskräckt.
Snape hade smugglar in alla dödsätare in på Hogwards och in till en av de största fängelshålorna.
Bellatrix: Vad ska vi göra nu?
Snape: Lucius du kan väl åka till baka till Voldemort?
Lucius: Vad ska jag göra där?
Bellatrix: Du ska ju av leda Voldemort! Hur dum får man bli?
Snape: Exakt
Lucius: OK
När Lucius hade get sig av så kom Draco Malfoy in(Lucius barn)
Draco: Va gör ni här????
Snape drog in Darco och höll för han mun...........
Snape: Håll mun Draco!!
Draco: Vad gör ni här?
Bellatrix: Vi gömmer oss, hur dum får man bli?!?
Draco: Professor Flitwick ska ha lektion här om fem minuter
Snape: Alla ut!! Utrym salen. Draco följ med oss om du vill se din pappa igen!!
Draco: Vad har ni gjort med min pappa?
Bellatrix: Han är bara på ett besök hos Lord Voldemort.
Alla gick ut från salen och sa en onsynlighets formel så att de lätt skulle kunna ta sig till grinden utan för skolan. När de var ute så gav de sig av mot herrgården där Voldemort väntade på dem...........
De skulle gå till fots till herrgården för om de skulle telopotera sig dit skulle Voldemort märka dem.
När de hade kommit till en skog så hade det blivit kväll, så de slog lägger. När det var Dracos tur att vakta så somnade han efter tio minuter ungefär.
Snape: Draco hur länge har du sovit?
Draco: Ingen aning?
Draco: Hörde du? det sa han med en rädd röst
Snape: Vad då?
Draco: Det!
De såg något stort komma mot dem!
Snape: Bellatrix KOm!! skrek han för
Bellatrix: VAD!! skrek hon tillbaka när hon var gick ut från tältet.
Draco: Vet du vad det är, han pekade mot de som kom mot dem.
Bellatrix: Expelliarmus, skrek hon.
Monstret eller människan flög bakåt. Sen hörde dem " aj aj" sen " SNAPE"
Alla sprang mot människan, när de kom fram så var det ingen mindre än Lucius som låg på marken.
Lucius sa: Vol.. de..mor..t.. ko..mmer. Sen svimmade han............
När Lucius hade vaknat så sa han:
Voldemort kom på mig han har skapat en ny arme och jagar oss!!
Bellatrix: VAAA vilka kan han hitta som är bättre än oss. vi kommer att klara av dem helt klart.
Snape: Ja men vi måste gömma oss!
Draco: Jag vet var vi kan gömma oss!
Bellatrix: Kan du trolla oss dit?
Draco: Det kan jag nog!
När Draco hade trollat iväg alla så hade dem hamnat i en gammal grotta.
Snape: Är det ditt bästa ställe??
Draco: Ja det är hemligheternas kammare
Lucius: Kan du inget Draco? Voldemort kan allt om hemligheternas kammare
Bellatrix: Smart, har någon ett bättre förslag??
Snape: Ja vi sticker till mugglarvärlden
Lucius: Värt ett försök
När de kommit bort från hemligheternas kammare så hamnade vid Harry Gamla hus där Voldemort hade dödat Harrys föräldrar.
Snape: Här kan vi gömma oss, men bara ikväll
När de hade sovit hela kvällen så vaknade väldigt tidigt av ett högt BAM!!!
Alla vaknade.
Lucius: Han har hittat oss!!...............
När Draco fick höra att Voldemort hade hittat dem så tänkte han att han skulle återvända till Hogwards där han är säker.¨
Lucius: Var är Draco?
Bellatrix: Vi har inte tid för att hitta han vi måste försvara oss själva!
Lucius sprang mot trädgården men han hittade inte Draco där han sprang upp på övervåningen men han hittade inte Draco.
Snape: LUCIUS!! skrek han
Bellatrix: Han närmar sig och han är rasande vi behöver dig Lucius!!!!!
Voldemort: Reducto
Vardagsrummet hade nu ett hål i vägen och nu fans det ingen ut väg de var tvungna att möta Voldemort Mörkrets herre..............
De kunde höra Voldemorts skrik, de kunde höra Voldemorts skrik om att han tänkte döda dem.
Bellatrix: Petrificus Totalus
Voldemort tog inte ett steg till för han bara trillade ner som en stor sten klump på marken(men det var inte konstigt för han var ju sten nu).
Snape: Vad ska vi göra med han nu?
Lucius: Först tar vi hans trollstav och bryter den.
Det kom ett litet KRASH men inget mer.
Lucius: Sen så ska vi slänga han i den djupaste sjön i hela världen, och sen så är det vi som kommer att styra i magi-världen.
Bellatrix: Men Draco?
Lucius: Ja juste!
Snape: Jag kan fara till Hogwards och leta efter han där, Lucius du kan leta efter han hemma i eran herrgård, och du Bellatrix du kan leta efter han var du vill, men först måste vi göra oss av med Voldemort............
Snape hade skickat iväg Lucius, Bellatrix och Dracu för att slänga ner Voldemort i en sjö( en jätte djup sjö).
Tänker Snape: oo nu när dem är borta så kan jag åka till magivärlden och erövra den!! Jag är smart.
Snape åkte till magivärlden fast han hade Polyjuice-elixir så han var som Fudge(trolldoms ministern).
Snape hade tagit sig till en stor plattform där han skulle hålla tal.
Snape(Fudge) : Jag över lämnar min makt i trolldomsministeriet till Severus Snape.
Alla gjorde ett åhh som betyde har du blivit galen!!........
Snape stog där uppe och såg hur alla blev helt vita.
Han fick först lite dåligt samvete men han skakade av sig det snabbt. Han gick mot ett hus där han skulle trolla sig till sitt nya kontor. När han hade kommit till kontoret så hade han blivit sig själv. Han satte sig i kontors stolen och vände ryggen mot dörren och kollade ut genom hans stora fönster. Han såg bara massa trollkarlar och häxor som såg helt skräck slagna ut, och helt plötsligt så hörde Snape att dörren öppnades. ..................
Snape vände inte stolen för att se vem eller vilka det var som hade kommit, han bara satt där. Sen började han höra röster, han hörde Bellatrix, Lucius, Fudge och Dracou. Han tog fram sin trollstav. Han vände sin stol och sa samtidigt
Snape: Avada Kedavra.
Sen föl Fudge ner till marken.
Snape: Imperio, gör er av med Fudge och ingen får se han.
Lucius& Bellatrix: Okej mästare.
Tänkte Snape: Detta är livet, undra vad jag ska göra först??............
Nu visste Snape precis vad han skulle göra..
Han gick till avdelningen där Mr Weasley jobbade. Han gick fram till Mr Weasley och sa
Snape: Du har fått sparken jag vill inte se dig här fören jag ber dig om det.
Mr Weasley tog upp sin trollstav och sa
Mr Weasley: Avada kedavra.
Snape föll ner på marken helt pladask.
Mr Weasley sprang iväg. Han visste inte vad han skulle göra för alla hade sätt honom.....!!!.......
Mr Weasley hade kommit hem och sa till Mrs Weasley att dem ska på semester. Dem packade snabbt som attan. Dem tog flampulver, och så var hela familjen Weasley borta.. Dem åkte till Egyptien. När alla hade gått och lagt sig så gick Ron till Mr Weasley och frågade varför dem skulle åka på semester så snabbt och plötsligt?
Mr Weasley svarade inte han sa bara gå och lägg dig nu. Med en så snäll och normal röst som möjligt... Sen så efter fem minuter så sov hela familjen Weasley förutom Ron han låg och funderade på vad det var som hade hänt!?!?!?!?!?!..............
Nästa morgon hade Ron nästan redan glömt vad det var han hade legat och funderat på nästan hela natten, han tänkte mer på att äta glass och få ha vatten krig med Fred och George men han saknade Harry. Ron hade inte fått säga hej då och han hade glömt Piggelin hemma, Piggelin flög nog hem till Hermione just nu..........
Vid ministeriet...........
Ludovic Bagman: Vi måste hitta Mr. Weasley vi måste.......
Svartalfen Henkke: Ja men han dödade ju Snape en av Voldemorts anhängare......
Bagman: Ja men han hjälpte ju bara Voldemort till baka till makten......
Svartalfen Henkke: Ja det har blivit mörka tider mörka...........
Nea är medlem på Mugglarportalen. Klicka för att komma till hennes porfil!
Ron tänker tillbaka - av Cecilia
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 46
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Voldemort har besegrats och allt är lugnt. Ron trivs bra med sitt liv tillsammans med Hermione men det är inte lugnt speciellt länge.
Ron gick genom parken. Det var mörkt och kallt ute. Ovanligt mörkt och kallt. Ron hade varit och hälsat på Harry och Ginny. Hermione hade inte orkat följa med, hon sa att hon kände sig dålig. Feber trodde hon det var.
Ron hade haft en trevlig kväll. Harry berättade att James hade använt Harrys osynlighets mantel och skrämt livet ur Lily och Hugo när dom spelat trollkarls shack. Sen gått vidare ner till stora salen och där gett Dracos son en hjärtattach när hans väska svävat iväg. Ron skrattade gott när han hörde det. James är sin far upp i dagen. Ginny verkade iallafall lycklig. Tänkte Ron när han promenerade igenom parken. Det hade snöat hela dagen vilket gjorde det svårt att försöka komma hem helt torr. Rons skor var redan genom blöta.
Han hade envisats med Hermione om att han inte alls behövde dom bättre vinter skorna. Men så klart hade hon rätt. Han var utmattad efter att ha plumsat i snön och ville hem till sin Hermione. Tända brasan och byta strumpor. Sätta sig i soffan med ett packet hembakade kolor som Molly hade skickat. Han hoppades innerligt att Hermione inte ätit upp alla. Men det trodde han inte för hon satt mest och tuggade på äpplen. Vilket han inte riktigt förstod när det fanns kolor hemma.
Något prasslade i buskarna. Han vände sig snabbt om och drog fort upp trollstaven från innerfickan på jackan. Han kollade sig om. Ingen där. Buskarna hade ingen snö på sig. Som om någon skakat dom. Ron kände det i luften nu. Han var inte ensam..
Kapitel 3 - Ett skrik
Ron ångrade sig när han började tänka på att han absolut inte ville ha en sådan där mobil telefon när Hermione frågat. Hon själv hade en sådan och sa att den var bra att ha om man snabbt behövde få tag på varandra. Men Ron tyckte det verkade allt för komplicerat och hade ingen lust att lära sig. Harry och Ginny hade också var sin. Ron kände att just nu hade det varit bra om han hade kunnat ringa hit Harry. Men så klart så ska Ron aldrig lyssna. Så han fick väl skylla sig själv. Tänkte han.
Det prasslade till i buskarna igen. Ron blev nervös. Nu dör jag. Nu dör jag. Nu dör jag. Tänkte han om och om igen. Nu dör.. *POFF*
Ron höll för öronen och blundade. När han märkte att han fortfarande levde så vågade han öppna ögonen och tog bort händerna från öronen. Han kollade omkring sig igen. Ingenting. Han skakade på huvudet. Visst hände det där. Han förstod ingeting. Efter att ha gjort en till granskning av sin omgivning så började han gå hemåt igen. Men känslan av att han inte var ensam låg kvar i luften.
Inte långt kvar tänkte Ron när han såg en glimt av sitt fina hus. Han var stolt som till och med köpt det av en så kallad mäklare. Hermione hade skött allt men Ron stod faktiskt som ägare till huset. När han gick upp för trapporna till huset hörde han det prasslande ljudet igen. Han vände sig snabbt om.
-Vem där? Sa Ron med en ganska sträng ton. En tant som promenerade med sin hund på andra sidan gatan kollade ogillande på Ron. Hennes hund började skälla men tanten gick snabbt därifrån med hunden släpandes efter henne. Ron gick ner för trapporna igen. Ställde sig på gatan och låtsades som om ingenting. Ron satte igång att vissla vilket han sett många mugglare göra i filmer. Hermione hade gett honom lektioner i vissling, det tog flera veckor men till slut blev han till och med bättre än Hermione.
Så snabbt han kunde hoppade han mot buskarna brevid huset. Han var säker på att någon var där. Buskar var visst inte mjuka kuddar som han trott. Det var ingenting i buskarna. Trots att han visste att han hört ljudet därifrån. Han reste sig mödosamt upp. Det gjorde ont i knäet. Det var visst inte en så jätte bra ide att kasta sig över ett par buskar. Han gav upp, det var nog ingen ute.
När Ron låst upp ytterdörren och klivit in var det kol svart. Det är inte likt Hermione, hon vill alltid ha tänt så det ser varmt och mysigt ut.
-Hermione? Ropade Ron men fick inget svar.
-Är det någon hemma? Ropade han igen. När han inte fick något svar blev han panik salgen. Han sprang till köket. Om hon hade gått så hade hon lämnat en lapp om vart hon skulle. Men det var ingen lapp någonstans. Han sprang och kollade i alla rum, letade i varje hörn. Ingen Hermione. Ron kände hur hjärtat började gå snabbare och snabbare. Om han förlorade Hermione så förlorade han allt..
Han sprang över till grannen trots att klockan var halv elva på kvällen. Ron plingade på, flera gånger. Till slut kom hans trötta granne och öppnade dörren. Hon hette Regina. Regina Johnson. Hon var en trevlig gammal dam som Ron och Hermione alltid kommit bra överens med.
-Åh, Herr Weasley. Vad gör ni här? Sa hon och kollade undrande på Ron.
-Eh, jo.. Du råkar inte ha sett Hermione? Jag gick på middag hos min syster, Hermione var ensam här hemma och nu är hon borta. Har du sett henne? Frågade Ron och väntade spänt på svaret.
-Nej.. Jag har tyvärr ingen aning om var hon kan ha tagit vägen. Har du provat hennes mobil? Frågade Regina och log.
-Nja, jag är lite gammel dags förstår du. Jag har ingen mobil, har aldrig använt heller. Svarade han och undrade vad Regina skulle tro.
-Jaha ja, jag som trodde alla ni ungdomar hade såna dära apparater. Men jag har Hermiones mobil nummer, kom in så provar vi ringa. Sa Regina och Ron gick snabbt in. Hallen var i gammal stil. Tapeterna var vin röda och mitt på väggen när man kom in var det en stor tavla. Ron la märke till lukten. En förfärlig doft som han bara inte ville veta hur den blivit till. Regina gick till bänken under den stora tavlan. Tog upp en lite silvrig apparat med knappar. Regina slog snabbt på massa nummer plattor och räckte sen över telefonen till Ron. Han tog den snabbt och stoppade den mot örat. Så som Hermione alltid gjort när hon skulle ringa någon.
-Inget svar. Sa han besviket. Regina kramade om Ron och sa lycka till. Att han skulle komma över om han behövde mer hjälp och att Regina skulle höra med sina vänner här runt om kring ifall dom sett nått. Ron tackade och sprang snabbt tillbaka hem och hoppades innerligt att Hermione satt i soffan och läste en bok. Men så var det inte, vad skulle han göra nu? Hermione var borta..
Kapitel 4 - Hela livet är borta
Ron flåsade. Han sprang så fort som han aldrig någonsin gjort förut. Det handlade om hela hans liv. Om han inte hittade Hermione visste han inte vad han skulle göra. Han ville inte ens tänka tanken på ett liv utan Hermione. Medans han sprang tänkte han mycket på Hugo och Rose som nog låg och sov lugnt och fridfullt. Han ville inte att dom skulle veta att deras mor var borta. Han ville inte heller kontakta polisen. Han visste ju inte om hon var borta eller om det bara var ett missförstånd. Kanske var hon bara hos någon kompis och drack te. Han fortsatte hoppas att det inte var allvarligt.
När han såg den röda hus knuten till huset så sprang han allt han hade sista biten. Flög nästan in i dörren när han tvärbromsade. Han plingade flera gånger. När ingen kom slet han upp dörren. Han såg Ginny som var på väg mot dörren.
-Hej Ron. Har nått hänt? Frågade hon förskräckt när hon såg Ron. Hög röd i ansiktet, flåsande och trött.
-Hermi.. Flåsade han. Hermione är borta!! Kastade han ur sig och försökte sen få ner pulsen.
-Harry!? Kom hit! Ropade Ginny nervöst. Harry kom ner springande från trappan, han hade morgon rock och tandborsten i munnen.
-Hermione är borta. Sa Ginny nästan ohörbart. Några sekunder sa ingen något. Ron flåsade fortfarande. Harry gick snabbt till köket. Sköljde munnen och lämnade tandborsten på köks bänken.
-När såg du henne sist? Har du kollat överallt? Hört med vänner? Harry började förhöra Ron om allt som hänt under dagen. Ron berättade om det prasslande ljudet han hört på hem vägen. Om Regina och att Hermione inte svarat på mobilen.
-Jag går upp och ringer några samtal. Till Molly, Fred och alla som kan ha hört från Hermione. Sa Harry och sprang upp för trapporna. Ron kände sig helt tom.
-Ron.. Sa Ginny och tog tag i Rons hand. Det löser sig, det måste det. Det är nog bara ett misstag, hon har nog bara gått till affären eller något. Sa Ginny men hon trodde inte ens på sina egna ord.
-Men Hermione är smart, hon kan alla trollformler som finns att kunna och hon är tuff. Du vet att hon kommer klara sig, det gör hon alltid. Ginny log nervöst. Ron var glad att han hade sin syster hos sig just nu. Hennes ord hjälpte lite trots att dom inte fick tillbaka Hermione.
Harry kom ner för trappan efter tjugo minuter. Dom längsta tjugo minuterna i Rons liv. Han såg inte dierkt glad ut.
-Jag har hört med alla. Ingen har varken hört eller sett nått av henne. Sa han och såg att Ron var två sekunder ifrån att brista ut i gråt och helt rätt var det. Två sekunder senare forsade tårarna ner för Rons kinder. Ginny kunde inte hålla sig längre och även hon brast ut i gråt. Harry ville också gråta men visste att han behövde vara stark om dom skulle ha någon chans att hitta henne. Han gav Ron några minuter att få ihop sig sen började han fråga Ron igen. Hade dom bråkat på sista tiden? Var det nått som verkade konstigt med Hermione? Ron svarade så bra som han kunde men visste att svaren inte hjälpe Harry speciellt mycket. Ron kände att allt hopp försvann. Hermione var borta för evigt...
Kapitel 5 - Leta i all evighet
Ron hade somnat på soffan i Harry och Ginnys vardagsrum. Alla tre visste att dom inte kunde göra ett bra jobb om dom knappt kunde stå på benen så Harry och Ginny gick upp till sovrummet och la sig dom också. Ginny packade allt hon trodde dom skulle behöva inför en resa innan hon la sig och ställde klockan på fem. Hon ville inte förlora allt för mycket tid. Harry låg vaken nästan en hel timme innan han somnade vid två tiden på natten. Han tänkte bara på Hermione. Han gick igenom allt Ron berättat. Han minns att han pratat med Hermione dagen innan. Då hade hon låtit hur frisk som helst. Han förstod inte hur hon plötsligt kunde blivit så sjuk så snabbt.
Klockan ringde klockan fem. Ginny kände sig inte ett dugg utvilad men kom ihåg vad som hänt och reste sig snabbt upp. Puttade till Harry och satte snabbt på sig kläderna. När Ginny kom ner till köket satt Ron till hennes förvåning redan uppe. Han hade en mugglar karta på köksbordet och hade ringat in flera olika platser med en röd penna.
-Gormorgon Ron. Sa Ginny förskitigt.
-Morgon är det ja men ingen god. Sa Ron tyst. Ginny förstod att han inte var på bra humör vilket hon förstod. Harry kom springande ner från trappan med två väskor.
-Vad har du där Ron? Frågade Harry som också kommit in i köket.
-Karta, Hermiones. Jag har ringat in ställen hon brukade besöka. Vilka som kan ha sett henne eller veta något. Sa Ron snabbt. När han vände sig om såg både Harry och Ginny att Ron inte kan ha sovit speciellt mycket den natten. Han såg hemskt trött ut och sorgsen.
-Vad väntar vi på då? Sa Harry snabbt.
-Vi kan väl lämna väskorna här om vi ändå bara ska vara i London? Frågade Ginny.
-Nej. Sa Ron. Vi måste ta med dom, hoppas du packade till mig också Harry.
-Självklart. Sa Harry trots att han inte tänkt på det. Men Ron kunde ta några av Harrys kläder. Dom passade säkert ganska bra.
-Bra. Stoppa ner väskorna här. Sa Ron och tog fram en tyg påse som Harry så väl kände igen. Harry stoppade ner väskorna i den lilla typ påsen och det är klart dom fick plats. Det var den som hade hjälpt Harry, Ron och Hermione så mycket under deras jakt efter horrokruxerna.
Dom började gå alla vägar Hermione brukade gå genom staden. Dom gick även vägen Ron gått kvällen innan när han hört prassel ljuden från buskarna. Men utan framgång. Det enda dom såg var en gammal man som sov på en parkbänk. Under bänken var det fem eller sex öl burkar. Ron orkade inte räkna så noga.
Vid tio tiden var alla redan dödströtta. Benen var trötta och dom hade ingen ledtråd till vart Hermione kunde vara. Allt kändes hopplöst. Ron hade ännu inte berättat nått för barnen, inte heller hade Harry eller Ginny berättat för Albus, James eller Lily. Det var inte viktigt. Det viktigaste var att hitta Hermione och det var nu.
Ron, Ginny och Harry gick till diagon gränden. Dom satte sig på "Läckande kitteln" och Ron tog fram kartan. Dom hade varit på alla ställen Hermione brukade vara. Ringt och även träffat några hon träffar dagligen. Men ingen hade varken sett eller hört något.Plötsligt kom en man in springande.
-HJÄLP!!! Skrek mannen som var krit vit i ansiktet. Han skakade av rädsla och folk såg sig oroligt omkring.
-Vad har hänt, herrn? Frågade Harry och reste sig upp. Mannen tog tag i Harrys arm för att kunna stå upp. Han var liv rädd.
-Vad har hänt? Frågade Harry igen hjälpte mannen till en stol.
-En..Min dotter.. BORTA! Fick han ur sig men sen började mannen gråta. Det var helt tyst inne på "Läckande kitteln". Ingen människa vågade säga nått. Ginny sprang fram till mannen för att trösta honom. Harry sprang ut och kollade i gränden. Utanför var det mörkt och kallt. Var det inte ljust ute nyss. Tänkte han för sig själv.
När Harry kom tillbaka in satt nästan alla samlade runt mannen. Ginny klappade honom på ryggen och upprepade att det kommer lösa sig. Mannen såg lite mer sansad ut så Harry tyckte det var bäst att agera och göra något.
-Vad var det som hände herrn? Frågade han igen.
-Det var...Det var.. Mannen stammade, det var som om han knappt vågade säga namnet på det.
-Det var.. Jag vet inte vad det var. Jag stod och kollade på Quidditch kvaster med min dotter. Vi stod utanför och kollade genom fönstret. Sen blev allt mörkt och kallt. Mörka män marcherade genom gränden. Slet med sig kvinnor, barn, män och allt som var det minsta i vägen. Jag skulle just slita min dotter åt sidan så tog han.. Han tog henne.. Snyftade mannen. Alla drog in andan. Dom sprang ut på gränden och såg att den var folk tomt. Innan hade det varit fullt med människor. Vissa fick panik eftersom dom satt sig på "Läckande kitteln" medans deras barn sprang runt i gränden och kollade i affärer. Ron förstod att det här har med Hermiones försvinnande att göra så han gav Harry och Ginny blicken som betydde; kom nu!
-Min väns fru har försvunnit, vi tror det kan ha med det här att göra. Vill du följa med? Det kan leda till din dotter också. Sa Harry.
-Själv fallet, om jag inte är i vägen bara. Jag måste få min älskade dotter tillbaka. Sa mannen och torkade bort tårarna.
-Andy. Sa mannen och räckte fram handen. Andy Jones.
Kapitel 6 - Aldrig skiljas åt
Klockan var ett på natten. Ron satt i tåg kupen och kollade ut genom fönstret. Mitt emot honom sov Ginny på Harrys axel. Harry sov också för den delen. Andy Jones satt brevid Ron. Han sov lutandes mot väggen. Ron kollade lite närmare på honom. Han hade mörk brunt hår. Han måste vara i 30-35 års åldern. Men hans trötta ansikte fick honom att se äldre ut.
Dom var på väg mot Manchester. Resan skulle ta fyra timmar. Harry hade lyckats hitta ett natt tåg, det enda så dom hoppade på det för att också hoppas på att få lite sömn. Anledningen till att dom åkte till Manchester var att en man som var i gränden hade hört att alla "dom mörka varelserna" skulle ta sina fångar dit. Ron kunde aboslut inte sova på hela resan. Han satt bara och tänkte på Hermione.
En månad tidigare.
-Älskling, kolla här! Ropade Hermione från köket. Ron gick snabbt dit när han hörde Hermiones kvittrande röst. Något bra hade hänt lät det som.
-Kolla vad Neville skickade. Sa Hermione och visade ett kort. Det var på Hugo och Rose. Dom hade sina uniformer och såg väldigt glada och lyckliga ut. Båda höll sina trollstavar och Ron lyste upp när han såg bilden. Han var en stolt far och han visste att hans barn skulle göra bra ifrån sig. Han kollade på Hermione och såg att hon var tårögd. Hon var lika stolt som han var. Hermione sprang snabbt till bokhyllan och hämtade foto albumet med bilder från deras egna skol år. Hermione hittade en ledig sida och klistrade in bilden på Hugo och Rose. Hon satte sig ner vid köksbordet. Beundrade bilden och kollade sen snabbt upp på Ron.
-Tror du vi klarar det? Sa hon.
-Klarar vadå? Undrade Ron som kunde vara lite små trög. Det måste han erkänna.
-Klarar att ha barnen så långt borta så länge. Jag håller på att bryta ihop och det har bara gått en månad. Ändå ringer jag varje vecka, skriver brev och pratar mycket med Neville. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Sa hon och log osäkert.
Ron förstod. Rose och Hugo var liksom hela deras liv. Ron trodde aldrig att han skulle bli en speciellt bra pappa när han fick veta att Hermione väntade Rose. Han var nervös och hade ingen aning om hur man tog hand om ett barn. Men när Rose kom föll allt på sin plats. Några veckor innan dom visste att Hermione var gravid var förhållandet svajigt. Dom bråkade ofta vilket var svårt att undervika för dom har alltid varit väldigt olika och det blev bråk om nästan allt. Dom älskade varandra mer än allt men samtidigt var det svårt att få det att fungera. Han minns alla skol år, hur han aldrig förstod Hermione och att hon aldrig förstod honom. Men på nått sätt fungerade det ändå. Han minns lyckan när han stod vid altaret med Hermione. Då visste han att det inte fanns någon annan han hellre stått där med. Han minns glädjen och lyckan. Att när han inte hade Hermione så var han ingeting. Men med henne var han allt.
Det känslan var det när Rose och Hugo kom. Allt blev perfekt. Han kunde inte leva utan dom. Han glömde bort att den första han kände så med var Hermione och nu när Hugo och Rose var borta var också allt det där perfekta borta. Det som fick dom att hålla ihop. Dom båda hade nog glömt att det första som fick dom att känna den där trygga, oerhörtda lycka med, var varandra. Ron log mot Hermione.
-Vi kommer klara det för att vi har varandra. Barnen är lyckliga och trivs så vi borde också känna så. Minns du gången då jag lämnade dig och Harry när vi letade efter dom sista horrokruxerna? Jag minns att varje dag var en kamp. Att lämna och svika dig var det hemskaste jag gjort. Jag mådde hemsk, hade svårt att äta, sova. För att jag hade lämnat dig, för att vi inte var tillsammans. Harry berättade senare till mig också att du mådde lika hemskt. Nätterna spenderade vi gråtandes. Vi har varandra och inget kommer någonsin ändra det igen. Tillsammans är vi allt. Hermione log när hon hörde det. Orden var sanna. Hon minns den hemska känslan, att vara utan Ron. Hon kände sig lugn för nu visste hon att det alltid skulle vara dom två. Att hon aldrig mer skulle behöva oroa sig.
Ron skakade på huvudet och kom tillbaka till nu tiden. Tårarna rann längs kinder trots att han kämpade för att dom inte skulle göra det. Han ville inte gråta och tycka synd om sig själv. Han måste vara stark. För han lovade Hermione att inget skulle skilja dom åt igen. Han lovade och han höll det inte. Han torkade tårarna som bara inte ville sluta komma. Han måste samla sig och göra sig beredd på allt som kommer. För han visste att han nog skulle göra precis allt för att få henne tillbaka.
Kapitel 7 - Ingen ledare längre
Ginny vaknade av att en man gick förbi deras kupe och ropade; Manchester nästa! Hon kände att det nog inte var så smart att sova på Harrys axel. Nacken gjorde ont. Hon kollade på Ron mitt emot henne. Han torkade bort något från ansiktet som såg ut som tårar. Men hon sa inget.
Andy Jones vaknade också av mannens utrop.
-Åh herregud, framme redan? Sa han sömnigt. Även Harry hade vaknat. När Harry såg Ron blev han orolig. Mörka ringar under ögonen och en dyster blick.
-Jag har tänkt på en sak. Sa Ron och kollade ut genom fönstret.
-Jaså, vad kan det vara? Frågade Ginny och masserade sin värkande nacke.
-Jag vet vilka som tagit Hermione. Sa han kort.
-Va? Vem då? Sa Harry och kände sig plötsligt hel vaken.
-Det är dödsätare.
-Va? Det kan det inte vara Ron, Voldemort är borta. Varför skulle några stödja det som var för 20 år sedan? Sa Ginny som nu inte förstod någonting.
-Men tänk efter? "Mörka varelser" det är ju dödsätare precis. Det kanske finns några kvar än som stödjer det. Det är inte direkt som att det var för 100 år sedan och Voldemort hade många på sin sida. Jag tror inte alla har helt plötsligt valt att ge upp.
-Men Ron, vem skulle leda dom? Frågade Harry som var helt säker på att Ron var helt ute och cyklade.
-Tänk efter. Vem hade en pappa som var dödsätare, vem var vår fiende under våra år på Hogwarts?
-Skämtar du? Sa Ginny som nu var lite irriterad över det knäppa påståendet.
-Malfoy har faktiskt inget med det här att göra Ron. Sa Harry och visste att Malfoy nog aldrig ens viljat göra hälften av det han blivit tvingad till.
-Men vem det än är så har det här med Harry att göra. Lyssna bara nu. För att förgöra Harry så måste man vara smart. Du kan alla trollformler och har upplevt många strider så bara en dåre skulle försöka utmana dig helt plötsligt. Men alla vet att du har ett gott hjärta och skulle göra allt för dina vänner och din familj. Men du och Ginny är alltid tillsammans nästan. Det finns ingen chans att någon skulle kunna ta Ginny. Men Hermione är en självständig människa och alla vet att hon betyder väldigt mycket för dig. Hermione är ensam en del och då har dom nog sett hur enkelt det är.
-Men varför skulle dom inte ta dig då Ron, du som gick ute själv i parken. Du hade ju varit den enklaste att ta. Inget illa menat då men det är bara fakta. Sa Ginny och kunde inte låta bli att le lite retsamt.
-Men om dom tagit mig hade det blivit lättare för er att hitta mig. Hermione är smart och dom flesta problem vi hade under våra år på Hogwarts kunde Hermione lösa. Dessutom är hon mugglar född. Ännu ett motiv till att ta henne istället för mig.
Alla funderade ett tag på vad Ron sagt och det fanns nått i det. Alla som var på Voldemorts sida dog inte under striderna. Det fanns säkert trollkarlar och häxor där ute som fortfarande var på hans sida trots att han var borta. Tåget saktade ner och alla fyra reste sig upp och gjorde sig beredda på avstigning.
Kapitel 8 - Toalett besök
När Ron stigit av tåget möttes han av en kall vind. Det var noll gradigt ute. Ron satte snabbt på sig halsduken och sprang sen ikapp dom andra tre.
-Var ska vi börja? undrade Ginny.
-Det är svårt att veta, vi får väl ta oss in till korp gränden. sa Andy.
-Korp gränden? frågade alla tre samtidigt.
-Det är som diagon gränden i London. Har ni aldrig varit i korp gränden? sa Andy och skrattade.
-Nej sir. sa Harry bara.
-Men då måste ni se den, den är absolut lika bra som diagon gränden. Om inte bättre. Dit åkte alltid jag och min dotter förut.. sa mannen och nu fick han något dystert i blicken.
-Bra, kan du visa oss vägen dit då? Sir Jones? undrade Harry.
-Självklart, självklart kan jag det. sa Andy och log igen.
Det var inte speciellt långt att gå tills man kom in till en liten kiosk. Andy hade gått den här vägen mycket. Det märktes. Han gick bestämt till kassan i kiosken.
-Korp gränd. sa han snabbt.
-Nämen Andy? Tillbaka igen? Trevligt, trevligt. sa mannen i kassan och log brett. Mannen gav en nyckel till Andy som sen gick mot toaletten. Han öppnade dörren men använade inte nyckeln.
-Kom. sa han till Harry, Ginny och Ron. Alla tre gick snabbt in. Harry trodde dom skulle spola ner sig som han minns att man var tvungen att göra för att komma till ministeriet. Men Andy gick inte mot toan. Han gick fram till en tom vägg mellan toan och handfatet. Han sparkade undan papperkorgen och trampade ner något som såg ut som en knapp på golvet. Plötsligt kom ett hål upp på den tomma väggen. Andy stoppade in nyckeln och vred om. Sen backade han och väggen började röra sig. Andy stoppade snabbt tillbaka papperskorgen över knappen. Sen lyftes väggen upp, drog ut sig en bit och sen åt sidan. Det blev en stor öppning. Men allt som dom såg var en liten gränd som var mörk. Alla fyra gick ut från toaletten och ut i gränden.
-Tom! ropade Andy och mannen från kassan kom snabbt in i toaletten.
-Ha det bra. Knacka tre gånger som vanligt när ni ska ut. sa Tom och drog tillbaka väggen.
-Är det bara jag eller var den här gränden inte speciellt stor. sa Ron och kollade sig omkring.
-Men herregud, det här är inte gränden. Kom nu. sa Andy och började gå längs den smala vägen. När dom kommit till slutet av vägen så ställde sig Andy längs väggen.
-Välkommna till korp gränden. sa han och log. Harry, Ron och Ginny gick förbi Andy och en gränd lika stor som diagon gränden var framför deras ögon.
-Wow! sa Ron när han såg alla godis affärer. Det var fullt med människor, barn sprang skrattande runt och kollade i alla skyltfönster. Harry kände glädje när han hörde barn skratt och blev glad att Manchester också var en magi stad. Alla tre log och även Andy log nu.
-Men nu måste vi börja med arbetet. Jag känner en del folk här ifrån som kan veta något. sa Andy och började gå igenom gränden. Ron, Harry och Ginny var helt förstummade. Att ingen berättat om den här gränden för dom. Men snabbt kom Ron tillbaka till verkligheten. Hans Hermione var borta. Men plötsligt kom hoppet tillbaka, glädjen. Det var tur att dom hade Andy. Annars hade dom nog inte haft en aning om vart dom skulle börja leta.
Kapitel 9 - Bokhandeln
Ron kollade ivrigt omkring sig i korp gränden. Hans ögon fasnade på en bok affär. Den var väldigt stor och Ron kunde inte låta bli att tänka att Hermione borde vara här nu.
-Kan jag gå in här snabbt? frågade Ron och pekade mot bok affären.
-Ron, du läser inte böcker. sa Ginny retsamt.
-Nej, det kanske jag inte gör men det gör Hermione. När vi hittar henne så ska hon få böcker. Det har önskat sig länge. svarade Ron envist.
-Ron.. Jag skulle inte vara så säker.. sa Harry men avbröt sig snabbt när han såg Rons blick. Ron vände på klacken och slet upp dörren till bok affären. Harry suckade och ångrade att han sagt det. Han visste att han inte borde vara så negativ men kunde inte hjälpa det.
Ron kände klumpen i halsen. Rädslan. Han skulle aldrig förlåta Harry för det han sa. Att han inte borde vara så säker. Säker på att Hermione kommer tillbaka. Om dom bara tänker ge upp så där kan dom lika gärna kasta Avada Kedavra på honom. För om dom inte hittade Hermione så skulle det nog vara det lättaste. Han skulle aldrig kunna leva med den sorgen. Det var han säker på.
En man närmade sig Ron. Han såg förvånandsvärt glad ut.
-Har något hänt, herrn? Frågade mannen när han såg Rons ansikte.
-Va? Jag, nej.. svarade Ron och försökte samla sig.
-Jo, nog ser jag att det är nått pojk. sa mannen och log. Han liknade Dumbledore på något sett. Med sin lugna ton och leende.
-Min.. Min fru är borta. svarade Ron kort och nu kom det tårar.
-Vid Merlins skägg! Det var ju frukstansvärt. Jag beklagar verkligen. sa mannen och fick något bekymrat i blicken.
-Jo det är svårt att ta in. Men jag och mina vänner letar efter henne. Hermione heter hon. Brunt hår, bruna ögon. Mugglar född men en utomordentlig häxa ska du veta. sa Ron helt plötsligt och hoppades att mannen skulle säga; ja men hon har jag träffat. Hon köpte böcker här om dagen, ska nog vara på väg hem vid det här laget. Men så klart sa han inte det. Ron torkade bort tårarna.
-Tyvärr har ingen sådan häxa kommit in här men jag ska kolla om jag ser någon som stämmer in. Då ska jag berätta för henne att hennes man letar ivrigt efter henne. Men oroa dig inte pojk, du finner henne nog. Men får jag fråga vad som fick dig att komma in till min bokhandel då. Kan en bok hjälpa på jakten kanske? sa mannen och log igen.
-Nej det vet jag inte om det hjälper men hon älskar böcker ska du veta. Så jag tänkte kanske jag borde köpa några när jag ändå är här.
-Jaså, vet du vad hon gillar för typ av böcker. frågade mannen. Ron kollade förvirrat på mannen.
-Eh, böcker? Jag vet inte riktigt, jag är inte en bok läsare själv direkt. Ta några du tror skulle passa.
-Jaså, ingen bok läsare. Men hur kan man inte läsa böcker som är så fantastiskt. sa mannen och skrattade. Sen började han genast kolla igenom alla bokhyllor. Det tog inte långt tid innan han hade hittat 7 böcker. Tjocka men vissa såg faktiskt spännande ut. Ron betalade och tackade mannen så mycket. Det här skulle Hermione bli överlycklig för. Han skyndade sig till Andy, Ginny och Harry som stod och väntade otåligt.
-Så nu har jag fixat det. Kom igen nu börjar vi leta. sa Ron och kände glädjen sakta komma tillbaka. Böckerna var som ett tecken, Hermione skulle få dom. Hon levde iallafall, det kände Ron på sig.
Samtidigt;
-CRUCIO! mannen skrattade när han såg kvinnan gråta av smärta. Han spottade henne i ansiktet och lämnade sen rummet. Kvinnan darrade av rädsla. Hon kröp till hörnet av rummet och hoppades att mannen inte skulle komma tillbaka på ett bra tag. Men hon visste att det nog inte skulle dröja länge.. Men hon skulle aldrig ge sig, aldrig berätta.
Kapitel 10 - En haltande man
Andy hade gått runt, hälsat på många. Frågat runt men det var inte många som visste något. "De mörka varelserna" hade varit i korp gränden men det var mer än en vecka sen. Då var det bara två personer som blev tagna. Ena hade man funnit död utanför Manchester och den andra var fortfarande borta. En liten pojke.
Alla fyra blev starkt berörda när dom hörde pojkens mor berätta om händelsen. Han hade sprungit runt med alla andra barnen i gränden. Lekt och skojat runt som små pojkar gör. Så hade det plöstligt blivit mörkt och is kallt ute. Pojkarna märkte ingenting förrän deras föräldrar skrek åt dom att skynda sig bort där ifrån. Pojken hette Colin och hade halkat när han skulle springa där ifrån medan "de mörka varelserna" kom allt närme. Colins mor berättade att hon precis skulle springa ut och hjälpa Colin så hade hennes man gripit tag i henne. "De mörka varelserna" hade inte tvekat en sekund utan tagit Colin direkt trots att han grät och bad dom låta honom vara.
Hon fick tårar i ögonen när hon berättade historien. Hon hade med all kraft slitit sig lös och sprungit för livet mot sin son. Men på några sekunder var han borta.
Hon såg hemskt trött ut, sorgsen och olycklig. Ron förstod henne bra och berättade om sitt läge. Hon sa att hon bad hela tiden och hoppades med hela sitt hjärta att han skulle vara vid liv men att hon tyvärr inte trodde det. Ingen i korp gränden verkade ha något hopp för pojken. Alla var säkra på att pojken var död, borta för evigt. Ron fick en klump i halsen. Om det stämde så kan det inte finnas mycket hopp för Hermione eller Andys dotter..
När Ron, Ginny, Harry och Andy gick i gränden i hopp om att finna någon som visste något så kom en man gående emot dom. Han haltade och såg ut att ha väldigt ont. Trots det försökte han le mot dom fyra.
- Är ni dom fyra? Som grändens alla besökare nu pratar om? Är ni dom som letar efter den unga kvinnan och en liten flicka? sa mannen och vände bort ansiktet för att hosta.
- Jo, det är vi. svarade Ron snabbt och hoppades så innerligt att mannen visste något.
- Jag vet, jag vet vart ni ska leta. sa han och vände sig om. Gick mot en mörk gränd och visade sedan med armen att dom skulle följa efter honom. Alla fyra följde ivrigt efter honom. Men ändå lite misstänksamma var dom. Vart skulle han leda dom?
Kapitel 11 - Det mörka slottet
Mannen haltade sig fram genom den mörka lilla gränden. Ron som absolut inte gillade smala mörka gångar försökte hålla sig lugn. Men vad gör han inte för Hermione? tänkte han.
Mannen stannade vid en mörk blå dörr. Tog upp en nyckel från fickan på sin rock och vred om nyckeln i låset. Han öppnade dörren och klev in.
- Var inte oroliga, kom in ni bara. sa mannen. Ron visste att han inte hade något att förlora. Han kände ett ovanligt mod och var inte nervös alls utan klev snabbt in.
Det var ett runt, hemtrevligt rum. I hörnet var en smal liten trappa och väggarna var fyllda med tavlor. Mannen tog upp en tändsticks ask och började tända alla ljus och snart kändes det som hemma. Varmt och ljust. Alla fyra satte sig i den mjuka breda soffan. Mannen satte sig i en stor fåtölj som var i en orange nyans. Han log glatt mot dom.
- Ni är oroad förstår jag, sa han och betraktade Ron.
- Ja.. sa Ron och kände nervositeten komma tillbaka.
- Är det något herrn vet? frågade Harry.
- Jag vet en hel del, kan jag lova, svarade mannen. Ron blev irriterad över svaret.
- Om du nu vet mycket om detta så ber jag herrn berätta. sa Ron och kunde inte låta bli att låta lite otrevlig.
- Jag tror från allt jag hört att din fru kan befinna sig på de mörka slottet. sa mannen och betoningen på "de mörka slottet" var speciell. Han lät nästan lite rädd.
- De mörka slottet herrn? sa Harry och ville veta mer.
- De mörka slottet fanns redan första gången Voldemort kom till makten. Men när du besegrade Volemort första gången som bara litet spädbarn så försvann alla därifrån. Ingen vågade sig dit för alla som någonsin gått nära slottet försvann för evigt. De mörka slottet är känt i magi världen. Manchester var en gång i tiden den staden där flesta onda trollkarlar och häxor var bosatta. Ingen vågade sig dit om dom absolut inte var tvungna. Men när du besegrade Voldemort för tjugo år sedan så har det blivit bättre. Nu mera är Manchester en trevlig och fridfull stad. Men än finns de mörka slottet i mångas minnen och alla har fruktat att dödsätarna har kommit tillbaka dit. Det var i de mörka slottet dom tog alla som inte förtjänades att kalla häxor eller trollkarlar enligt dom. Där torterades dom och blev förhörda. Även om Voldemort är borta är inte hans värdesättningar det. Vissa, dumma som dom är tycker fortfarande som Voldemort. Jag tror dom vill visa dig Harry, att det inte är över än. Även om vi alla hoppades att det äntligen skulle vara det..
- Hur tar man sig dit? frågade Ron.
- Det är en svår väg, ingen jag kan beskriva. Men jag kan allt visa er vägen. Jag har inte långt kvar av detta liv men jag vill göra en sista god gärning. Jag vill att ni fyra ska sätta stopp för dårarna en gång för alla så jag kan somna in lugnt. sa han och Ron förstod inte hur han kunde prata så lugnt om sin egen död.
- Vi ger oss av i gryningen, nu behöver vi göra allt i ordning. Jag vill veta allt värt att veta. Förresten så är mitt namn Martin. Bara Martin. sa mannen och räckte fram handen mot Ron.
- Ronald Weasley, svarade Ron och skakade Martins hand.
- Det behövde du inte berätta, det vet nog hela magi världen. Ni är alla kända, det finns inte en häxa eller trollkarl som inte vet vem Ronald Weasley är idag. sa Martin och log. Ron blev glad över det. Hela hans uppväxt var han Harry Potter bästa vän. Han var aldrig Ronald Weasley utan Potters bästavän. Nu äntligen, tänkte Ron.
Kapitel 12 - Oavsett vad
Nästa morgon vaknade Ron av att någon puttade till honom och skrek något.
- Ron vakna! skrek Ginny och tog tag i hans arm. Ron reste sig snabbt upp men kroppen hängde inte med och han fick ont i hela kroppen.
- Vad skriker du om? frågade Ron och gnuggade sig i ögonen. Ginny såg trött ut med mörka ringar under ögonen.
- Ron, vi kan inte vara kvar här, du måste skynda! skrek hon nu trots att han knappt var en meter ifrån henne.
- Sluta bete dig som Hermione och skrika för allt, sa Ron trött. Men sen kom han på.
- Hermione! utbrast han och undrade varför i hela världen han bara stod där som ett fån. Han slet åt sig sina kläder, drog snabbt på sig byxorna och tröjan. När han sen kollade sig omkring så var det bara han och Ginny där inne. Ginny rotade i en låda, hon verkade inte speciellt lugn och sansad som hon brukade vara.
- Vart är alla andra? frågade Ron.
- Dom är ute, hämtar dom sista grejerna inför resan. sa Ginny och lät nästan lite irriterad. Ron började minnas gårdagen. Dom hade suttit uppe och pratat till halv tre på natten. Ron hade berättat precis allt som var värt att veta. Till och med Harry hade berättat om sin livs historia för Martin och Andy som bara hört allt ifrån The Daily Prophet. Ron hade somnat först av alla och även sovit längst av alla.
- Vi ville inte väcka dig för du blir alltid så grinig när du har sovit för lite, plus att du var helt utmattade av allt gråtande. sa Ginny som om hon just läst Rons tankar.
- Jag har inte gråtit, sa Ron som minns att det bara var på tåget tyst.
- Jo, hela tågresan grät du ju nästan Ron. Jag hörde, jag kunde inte sova en blund, jag hörde dina snyftningar hela tiden och mådde så hemskt. Men jag visste att du inte ville prata om det så jag låtsas sov.. sa Ginny och skämdes lite.
- Tack, sa Ron. Tack för att du inte gjorde något, jag behövde gråta ut. sa Ron och log ett snabbt leende mot Ginny.
Några minuter senare kom Harry, Martin och Andy in klampande i huset. Alla tre såg trötta ut, Ron fick skuld känslor för att han var den enda som riktigt hade fått sova ut.
- Nu har vi allt, hittade du pappret? frågade Martin och kollade på Ginny.
- Ja, jag har det här. sa Ginny och gav det till Martin. Han tog pappret men såg ut som om han ångrade sig så fort han fick det i sin hand.
- Ta det du, lilla flicka. Jag kanske inte kommer vara med er när pappret behövs. sa Martin lugnt och räckte över det till Ginny. Hon tog det men såg sorgsen ut. Hon stoppade snabbt ner det i sin ryggsäck.
- Då är vi väl klara alla då, sa Martin och började gå mot ytterdörren. Alla fyra var honom hack i häl. Han låste ytterdörren när alla gått ut med en väldigt stor och rostig nyckel.
- Det är en lång väg, svår väg. sa Martin och vände sig om mot Harry, Ron, Ginny och Andy. Vi kan inte använda kvaster eller liknande. Detta är en väg man måste gå till fots om man inte vill bli upptäckt. Vad som än händer så får ni inte vända om. Ni måste sätta stopp för galningarna. Oavsett vad. sa Martin och Ron fick en klump i halsen. Oavsett vad så skulle han rädda Hermione, det var ett som var säkert.
Kapitel 13 - Likt lekande barn
- Vänta, gå inte så himla snabbt. ropade Ron efter de fyra. Till och med Martin var snabbare än honom. Visst han kunde medge att han inte var i toppform, han tränade sällan och gick oftast bara när han var tvungen men ändå, en gammal man gick snabbare. Då var det ganska illa var Ron tvungen att medge.
- Vi tänker inte ta det lugnare Ron, vi går redan allt för långsamt, kom igen nu. sa Ginny irriterat. Ron ökade takten men irritationen hängde kvar i luften.
Dom hade kommit en bra bit bort från själva stan, det gick i skogar. Det var mörka, dystra skogar och Ron blev illa till mods. Martin som visste vägen gick längst fram, Harry och Ginny var tätt bakom honom. Sen gick Andy en bit efter men han hängde med bra. Ron där emot tänkte mest på andningen och på mat. Dom hade gått flera timmar utan paus. Alla var utmattade men ingen klagade. Alla tänkte på Hermione och undrade var hon kunde vara, om hon var vid liv ens. Ron speciellt. När han gång på gång bara kom tillbaka till henne i tankarna så ökade han farten. Han gick om Andy, Harry och Ginny. Alla verkade lite chockade över hans plötsliga energi kick men glada. Ron gick med Martin som nynnade på en låt som Ron kände igen. Den enorma skogen var inte lika skrämmande nu, dom traskade på två timmar till.
Men när mörkret kom allt närmre var dom tvungna att börja sakta ner och slå upp tältet. Det var inte svårt och det blev ett stort rymligt tält. Det liknade tältet Rons pappa ägde. Efter dom snabbt kastat i sig mat så var alla helt utmattade och somnade nästan direkt.
Tidigt nästa morgon vaknade Ron av ett skrik. Ett överbedövande skrik. Han tog snabbt tag i trollstaven som var alldeles intill sängen. Reste sig fort och såg sig omkring. Men det var ingen där, han var helt ensam i tältet. Han slet åt sig sin tröja och jeansen från golvet. Tog snabbt på dom och gick ut.
- Vad håller ni på med? ropade Ron och såg Harry och Ginny en bit bort. Ginny började små springa emot Ron med Harry efter sig. Harry skrattade och Ginny såg livrädd ut.
- Knäpphuvudet här, sa Ginny och knuffade till Harry. Tyckte det var jätte kul att skrämma livet ur mig i skogen. Ginny försökte se sur ut men började genast skratta. Harry skrattade fortfarande men slutade när han såg Rons min.
- Jaha, sa Ron och lät irriterad. Han som var livrädd att någon annan hade blivit kidnappad eller värre, mördad kanske. Så lekte dom runt som små ungar i skogen när hans Hermione var borta. Harry harklade sig och Ron förstod att Harry aldrig menat något illa.
- Nej, vi borde börja gå. sa Harry och gick genast in i tältet för att göra allt klart. Ron skulle precis följa efter Harry när Ginny drog i hans arm.
- Förlåt, sa hon. Jag skäms, vi ska hitta Hermione jag lovar. Ron svalde hårt, han såg på sin syster och förstod.
- Det är lugnt, det är bara tungt. sa Ron och vände sig om för att gå in i tältet men Ginny drog i hans arm igen. Hon kramade om honom, en hårt kram. Han kände sig redan trött och tårarna bara forsade ner likt ett vattenfall. Ginny höll om sin bror. Hon kunde inte heller hålla tillbaka tårarna, vem kunde ha gjort så här mot dom? Vem ville se dom i den här smärtan, undrade Ron medans tårarna rann.
Kaptitel 14 – Onda trollkarlar i Afrika
Ron gick längst fram med Martin från och med nu. Han hade nog aldrig varit så här säker och modig förut. Han brukade vara den som försökte komma ikapp alla och som bara snubblade på rötterna i skogen. Nu gick han smidigt och snabbt längs den jobbiga stigen. Till och med Harry och Ginny hade svårt att hänga med. Andy gick längst bak och tuggade på en macka. Ingen hade hunnit äta frukost. Ron ville absolut inte börja med frukost utan sa bestämt att dom skulle packa ihop tältet snabbt och sen gå vidare.
Martin berättade makalösa historier för Ron om sitt liv. Hur han mött onda trollkarlar i afrikas skogar. Martin var mugglare faktiskt eller hans föräldrar iallafall så han fick gömma sig mycket som ung men lyckades alltid komma undan. Han kunde först återvända till England nått år efter att Harry besegrat Voldemort. Ron lyssnade och tyckte hans egna erfarenheter lät trista jämfört med Martins. Trots att han var Harry Potters bästavän och hade aldrig haft ett enda lugnt år på Hogwarts så bleknade troll och tre huvade hundar med Martins historier.
Efter några timmars vandring så började det bli mindre och mindre skog. Istället mer och mer sten. Det var dimmigt ute och man såg knappt en meter framför sig men trots det såg Martin säker ut. Han verkade veta vart varenda sten var.
- Nu är vi snart uppe på berget, sa Martin och fortsatte gå med snabba och bestämda steg. Ron var visserligen helt slut men ville inte ge upp. Han fortsatte att gå bredvid Martin trots att det nu var väldigt jobbigt. Ju längre dom gick desto klarare blev det. Nu var det bara något enstaka träd omkring dom. Resten var sten och berg. Till slut kom dom upp på bergets topp. Det var inget stort berg direkt men man såg mycket där ifrån. Långt, långt borta var något stort och mörkt. En byggnad av mörkaste sten. Ron svalde hårt. Han visste vad det var. Vägen dit skrämde honom. Berg och stup. Martin stannade upp och kollade emot slottet. Han såg också rädd ut men ingen av dom ville vända om. Ingen av dom skulle gå tillbaka. Men då visste ingen heller att en av dom fem skulle förlora livet och dom andra skulle få vänta ett annat kanske hemskare öde.
Kapitel 15 - Ett stup
Natten var kall och mörk. Ron hade tre täcken över sig men darrade ändå av kylan. Alla tycktes sova för han hörde snarkningar från både Martin och Andy. Harry och Ginny var knäpptysta så dom sov nog också, tänkte Ron. Han var utmattade men kunde ändå inte somna. Han låg och tänkte på Hermione. Vart hon kunde vara och hur hon mådde. Till slut somnade Ron ändå men han sov oroligt och vaknade senare nästan ännu tröttare.
- Godmorgon, sa Ginny och log på Ron. Hon, Harry, Andy och Martin satt alla vid köksbordet och gjorde matsäck till dagen. Ron reste sig långsamt och gnuggade sig i ögonen. Det var fortfarande is kallt i tältet så han tog snabbt på sig sina jeans och en tjock tröja som Molly stickat till honom. Tältet tog dom ner snabbt och började sedan gå. Martin gick först, sen Ron, Harry, Ginny och Andy. Det var en smal sten gång så dom kunde bara gå en och en. Efter någon timme så tog Ron fram sina mackor och nästan kastade i sig alla. Han hade inte märkt hur hungrig han egentligen var. Han hade hoppat över vissa måltider och bara suttit ute på stenklippan och tänk på Hermione. Mackorna var det enda dom hade kvar nu. Ron kände sig fortfarande hungrig men ville inte gnälla om mer mat eftersom dom hade en lång väg framför sig att hitta Hermione. Mat var inte viktigt just nu.
Ännu någon timme gick och Ron började bli trött i benen. Det var knappt så dom orkade hänga med nu. Martins steg var också tunga men han kämpade på. Ron och Harry små pratade lite och Ron kände sig på bättre humör. Han skulle just vända sig om och säga något till Harry så skrek Martin till.
- Akta er! skrek Martin och tvärstannade. Ron kollade mot Martin och framför dom var ett tvär stup. Små stenar föll framför deras fötter. Ron svalde hårt och blev livrädd när han såg stupet.
- Det här är enda vägen, sa Martin och började sakta ta tag i stenar och gå ner.
- Är du galen?! Vi kommer dö! skrek Ron till Martin som redan börjat klättra.
- Det här är den enda vägen, om du vill låta din Hermione dö så kan du ju vända tillbaka. svarade Martin lite irriterat. Ron ville absolut inte vända om, han ville absolut inte att Hermione skulle dö så han hade inget annat val. Han följde Martin och gjorde precis som honom. Efter honom kom Harry, Ginny och Andy. Alla såg rädda ut men följde så klart med. Ron darrade av rädsla att trilla ner vilket inte hjälpte honom speciellt mycket när han redan hade dålig balans.
Ginny skrek till och hade tappat greppet. Hon höll nu bara i sig med ena handen. Harry försökte lyfta upp Ginny så hon kunde ta tag med andra handen också men det var för tungt och han själv höll på att trilla ner då. Andy som var över henne sträckte sin ena hand mot henne och hon tog tag i handen. Andy drog allt han hade och Ginny släppte och kunde ta tag med den andra handen i klippan nu. Alla blev lättade när Ginny kunde fortsätta klättra. Sen klättrade dom länge till, det kändes som evigheter tyckte Ron. Till slut kunde dom kliva ner på marken.
- Stupify!
Kapitel 16 - En okänd man
Martin slungades bak och slog huvudet i en sten. Ron drog snabbt fram sin trollstav men såg att mannen tog ner sin när han såg dom alla fem framför sig.
- Vilka är ni? sa han och backade lite. Han var fortfarande osäker på om han kunde lita på dessa främlingar.
- Eh.. Ronald Weasley. sa Ron och betraktade mannen misstänksamt.
- Jaså, vad har fått er att komma hit? frågade mannen som nu verkade lite lugnare.
- Min fru, Hermione har försvunnit. Vi tror hon blivit kidnappad och tagen till "de mörka slottet", svarade Ron och såg nervöst på mannen.
- Om hon har blivit tagen dit så tror jag ni kan vända och ge upp nu. sa mannen kort och stoppade ner sin trollstav i innerfickan på sin kappa. Han gick för att hjälpa Martin upp men Ginny hann före honom.
- Vad menar ni med det? frågade Ron lite irriterat.
- Jag menar att själv har min bästa vän blivit kidnappad och är fast där inne. Jag har själv försökt komma dit men närme än så här kommer ni inte, tro mig. Jag var en sekund ifrån att bli mördad där ute. Ni vet inte hur många som vaktar slottet. sa han och såg besvärad ut.
- Det spelar ingen roll om jag blir mördad. Jag tänker iallafall försöka. svarade Ron envist.
- Visst, kasta bort ditt liv om det är det du vill. sa mannen och ryckte på axlarna. Ron blänge på honom och han ogillade främligen automatiskt utan att egentligen känna honom speciellt bra. Han hade en kaxig uppsyn och verkade inte riktigt förstå att det var Ron Weasley han pratade med, han som hade hjälpt till att övervinna Voldemort en gång för alla. Han verkade kolla på Ron som Draco kollade på honom första året på Hogwarts. Med blicken som betyder; jag är bättre än dig.
- Vilka är dina vänner? frågade mannen och nickade mot dom fyra bakom Ron.
- Harry, Harry Potter. sa Harry och gick fram emot mannen. Dom skakade hand men mannen verkade inte speciellt imponerad av att höra namnet Harry Potter.
- Jaså, det är alltså den Hermione som är borta. sa mannen och lyfte ena ögonbrynet.
- Ja, just den Hermione. svarade Ron och kände hatet mot den okände mannen växa. Harry försökte lätta stämningen lite och bad om att få höra mannens egen historia. Om hur han kommit hit och vad som hände när han kommit närmare slottet.
Ron orkade inte ens lyssna utan gjorde i ordning tältet för natten istället. Han var irriterad och trött. Förbannad på den där killen som trodde han var någon speciell och bättre. Ron somnade långt före alla andra men sov även denna natt oroligt.
Kapitel 17 - Stengömma
Ron vaknade tidigt nästa morgon. Ginny, Harry, Andy, Martin och den där mannen som Ron kallade honom sov fortfarande. Det var varmt och fuktigt i tältet. Ron gick med tunga steg mot kylan utanför. Klockan var kvart över fyra på morgonen, det var kol svart ute. Ron kollade mot horisonten. Mörker och berg så långt ögat kunde nå. Han satte sig på en stor sten och suckade tungt. Skulle dom någonsin hitta henne, undrade han oroligt. Han kämpade emot tårarna men det fanns nästan inget kvar. Han var bara tom. Så många nätter hade han spenderat gråtande, det var slut på tårar.
Han visste att nu var dom nära. Det kändes i luften. Dagarna var inte specillet ljusa längre..
En timme senare kom Ginny ut från tältet. Hon såg nyvaken och ganska trött ut.
- Varit vaken länge? frågade Ginny och kollade mot Ron med en orolig blick.
- Ett tag, svarade Ron kort.
- Vi var vakna ganska sent igår och pratade med mannen vi träffade igår. sa Ginny och log.
- Mannen som skadade Martin menar du väl? frågade Ron irriterat.
- Ja, han heter faktiskt Andrew. Du borde visa mer respekt emot honom, han har varit här ensam väldigt länge. Utan mat eller skydd, han är faktiskt också här för att rädda någon som betyder mycket för honom. sa Ginny och blängde på Ron.
- Visst visst men jag tycker inte vi borde lita på honom så mycket, han verkar skum. sa Ron och kollade omkring sig för att försäkra sig om att ingen var i närheten förutom han och Ginny.
- Tro vad du vill men jag litar iallafall på honom. Sa Ginny och vände på klacken. Hon gick in i tältet och nu verkade alla ha vaknat.
Det packade snabbt ihop allt, gjorde i ordning matsäck och började gå. Dom gick i rask takt, order från Ron. Inget slöande hade han sagt till Martin som trots sin höga ålder gjorde sitt bästa med att gå snabbt. Ron tuggade på sin sista macka när plötsligt ett skrik hördes. Det var ingen av dom som skrek. Det lät inte som att det var speciellt långt därifrån. Martin gömde sig kvickt bakom en stor sten och visade med handen att alla snabbt skulle springa dit. Någon skrek igen, det var en kvinna. Det hörde man. Ron åt snabbt upp sin macka, Ginny gav honom lite papper eftersom han hade dressing på hakan. Hon suckade och skakade på huvudet, Ron gav henne en ond blick tillbaka. Ron och Ginny lilla syskon tjafs avbröts snabbt av ännu ett skrik. Martin började gå långsamt fram emot nästa sten. Ron skulle just följa efter när Ginny slet i hans arm. Tur var det för han hade aldrig hunnit osedd eftersom en man längre fram vände sig om och verkade ha hört dom.
Ron svalde hårt och kollade försiktigt fram efter ett tag. Mannen syntes inte till. Ron sprang snabbt mot Martin men precis när han hade ett steg till säkerhet så grep någon tag i honom. Ron kände en trollstav emot sin hals. Det här är slutet, tänkte Ron i huvudet och blundade.
Kapitel 18 - Inte fortsätta
Ron hulkade och tårarna rann tyst längs hans kinder. Han var så utmattad och hela resan var så omtumlande. Han försökte få tårarna att sluta men det var omöjligt han kunde inte torka bort dom eftersom någon, förmodligen en man höll ett hårt grepp om honom och staven gjorde väldigt ont nu emot hans hals. Martin kom fram och mannen backade med hårt grepp om Ron. Två till mörk klädda trollkarlar steg fram, båda riktade sina stavar emot Martin.
- Vilka är ni? Vad vill ni? skrek ena mannen till Martin. Martin kollade mot Ginny, Harry och Andy som fortfarande var gömda, han gav dom en sträng blick och skakade på huvudet när han såg att Harry verkade göra sig redo till att springa ut. Harry backade då och förstod att först behövde Andy få veta vilka dom här trollkarlarna var.
- Jag heter Martin och den ni har fast är Teo, vi jobbar för "The daily Prophet" och är här för en artikel, svarade Martin lugnt.
- En artikel säger du, mannen log ett leende som bara var hemskt att kolla på. Sen skrek han högt och ljudligt; CRUCIO
Men den var inte riktad mot Martin, plötsligt föll Ron ner på marken och skrek av smärta. Mannen som hållt fast Ron backade och bara stod där, skrattade och log sen det äckligaste leende Martin någonsin skådat. Martin slet fram sin trollstav och så började det....
Ginny hoppade fram, följt av Harry och Andy.
- LAMSLÅ! skrek Ginny och ena mannen flög bakåt. Harry och Andy var kvicka och snabba, Andy verkade duellerat mycket och snart var alla männen nere. Ron flåsade och Ginny sprang fram för att hjälpa honom upp. Harry grep snabbt tag om två av männens stavar. Andy och Martin höll sina stavar riktade mot dom två männen som låg på marken. Ena mannen var borta. Ron hostade till och kände sig så svag, benen vek sig trots att Ginny höll i honom. Han hade ingen kraft alls och föll direkt ner igen. Ginny satte sig ner och Ron vilade i hennes armar, hon strök honom i håret och plötsligt var han borta. Det var nästan läskigt. Ginny lyssnade hela tiden om hans hjärta fortfarande slog, det gjorde det men Ron verkade inte må speciellt bra och alla oroade sig för om han skulle kunna fortsätta.
Kapitel 19 - Aldrig förlora en stark vänskap
Natten var mörk och kall. Ron vaknade plötsligt och satte sig spik rakt upp, han flåsade. Ännu en mardröm, tänkte han lugnt. Kläderna hade klibbats fast kring kroppen, han var svettig och utmattad. Någon hade burit in honom i tältet och bäddat ner honom, han hade två täcken över sig och puttade genast bort dom. Han krånglade sig ur kläderna så tyst han kunde och letade efter nya rena. Han hade bara ett par byxor och en tröja som var rena kvar, den rödbruna tröjan som han hoppats att han skulle slippa använda. Snabbt bytte han om och gick ut från tältet.
Det var skönt att komma ut till kylan, han var fortfarande varm. Där ute satt Harry, han hade gjort upp en eld men såg ut att frysa ändå. Harry vände sig nervöst om när han hörde fotsteg men blev lugn när han såg att det bara var Ron.
- Mår du bättre, frågade Harry och log emot Ron.
- Ja, mycket. sa Ron och kände sig mycket bättre. Men kände sig dock fortfarande ganska så trött men det var inget att gnälla över och han antog att alla var trötta så han sa inget om det.
- Bra, så vi kan fortsätta den här galna resan redan imorgon? frågade Harry och skrattade till. Ron gav honom ett flin tillbaka, det var skönt att skratta. Det var längesen, tänkte han.
- Ja, bäst vi gör det. svarade Ron och satte sig ner vid elden. Hela natten satt Harry och Ron där ute och pratade, skrattade och Ron tyckte det var konstigt att dom inte spenderat mer tid tillsammans. Visst dom brukade träffas och äta middag ibland som den kvällen när Hermione försvann men det blev inte så mycket mer än det. Han tänkte att efter hela den här resan så måste han försöka spendera mer tid med Harry, dom båda har tid så varför inte? Dom hade ju trots allt varit bästavänner så länge, han ville ju trots allt inte förlora sin starka vänskap med Harry.
Martin berättade nästa dag att han låtit männen sticka. Han sa att dom var gnällspikar, ofarliga utan sina trollstavar och inget visste dom heller så det var lika bra. Nu hade dom iallafall två extra trollstavar, tänkte Harry och packade ner dom i sin ryggsäck. Dom fortsatte redan tidigt nästa morgon, Ron traskade på och kände sig mycket bättre. Det blev mörkt tidigt på förmiddagen men med sina trollstavar lyste dom upp vägarna iallafall. Martin gick längst fram som vanligt, han hostade till då och då. Han verkade inte må speciellt bra men han gick vidare ändå utan att gnälla. Ron kom ihåg att Martin sa att han ville göra en sista god gärning innan han skulle dö så Martin räknade alltså med att dö under eller just efter den här resan. Den tanken fick Ron att känna sig illa till mods men han orkade inte tänka så just nu, det var redan nog mycket han hade att oroa sig för.
- Nu är det inte långt kvar, sa Martin och började gå snabbare och snabbare. Ron kämpade med att hinna med, han var vrålhungrig men det fanns ingen tid för fika rast.
- Ser ni? ropade Martin som nu var ganska långt före dom andra. Ron kisade lite med ögonen och försökte se vad Martin såg. Men allt han såg var sten, en stor sten mur. Men ju närmre dom kom så såg han att det inte var en vanlig sten mur. Det var något inskrivet. Något magiskt.
Kapitel 20 - Glädje i en sekund
Ron kände hur han började gå snabbare och snabbare, ivrig att veta vad som var bakom den där muren. Det kändes som om det var svaret på alla hans frågor. Som att Hermione skulle vara där bakom. Han kände sig plötsligt glad, som att nu skulle allt ordna sig.
Men glädjen varade inte speciellt länge.. Plötsligt var fem mörk klädda trollkarlar framför dom. Ron svalde hårt, han höjde trollstaven och gjorde sig beredd på allt möjligt.
- Crucio! skrek en av männen och riktade sin trollstav emot Ron men just när Ron borde ha fallit ner på marken och skrikit av smärta så hoppade Martin framför Ron och fick ta konsekvenserna. Han föll med en hård smäll mot marken. Skriket av smärta var hemskt, nästan omöjligt att lyssna på. Ron var helt i chock och kollade snabbbt omkring sig. Ginny låg på marken med blodigt knä, Harry försvarade henne men var ensam emot två så det var inte en enkel match. Andy var fullt upptagen och kastade besvärjelser hit och dit. Två män var efter honom också. Ron kände paniken växa inom honom och visste inte vart han skulle ta vägen. Han fick en hård smäll i ryggen och flög ner på marken, allt blev svart.
Han vaknade någon timme senare. Först förstod han inte var han var eller varför. Men sen kom minnet tillbaka och han blev illa till mods.
- Ron, är du där? sa en röst som lät som Ginnys. Det var ett kol svart rum, Ron kände med handen mot väggen. Det gjorde ont och väggarna kändes som sten.
- Ja, är det du Ginny? frågade Ron och försökte urskilja skuggan av någon en bit bort.
- Ja, det är jag. Dom har tagit Harry, snyftade Ginny och nu kände Ron hennes arm. Han satt och höll om henne länge, rädd och vågade inte ens tänka på vad som skulle hända här näst.
- Var är Andy och Martin då? frågade Ron nervöst. Ginny harklade sig och svarade sen med en suck.
- Vet inte, ingen aning. Jag minns bara att Harry skrek åt mig att springa allt jag hade, du låg avsvimmad på marken hann jag se. Dom andra var redan borta då. Jag sprang men till slut kom dom ikapp mig och sen blev allt svart. sa Ginny ganska lågt. Ron smekte henne över kinden och tröstade sin syster. Kinderna var blöta av tårar, Ron kramade om henne hårdare. Han suckade tungt, oron växte inom honom. Vad skulle hända nu, var det här slutet. Skulle han inte hålla det han lovat till Hermione? Skulle han svika henne och ge upp. Utmattad men oerhört rädd somnade Ron och Ginny. Dom skulle ångra att dom vaknade sen, det var ett som var säkert...
Kapitel 21 - Kunde varit en bra dag
Solen sken och det kunde ha varit en bra dag. En dag av glädje men det skulle det inte bli trots att solen sken så starkt och glatt..
Ron vaknade med ett ryck. Han trodde först inte sina ögon, han som hade hoppats så innerligt att det bara varit en mardröm. En hemsk och jobbig mardröm som han snart skulle vakna upp ifrån men så var det inte. Han började minnas vad som hänt dagen innan, han kollade oroligt omkring sig och märkte att Ginny var borta..
Nu när solen lyste så starkt kunde Ron se hela rummet. Det var sten väggar och golv, det var en stor sten och blockerade ingången. Tung och gick inte att rubba. Små luckor fanns här och där, Ron kikade genom ett av gliporna. Men hoppade snabbt bak när en man gick förbi igången. Länge funderade Ron vad han skulle göra och hur han skulle kunna komma ut men innan han hann fatta något beslut slet plötsligt stenen åt sidan av två män. När stenen var ur vägen så puttade männen Ginny med en hård knuff in i rummet. Hon snubblade och föll på golvet.
Hon såg helt förfärad ut, längs kinderna rann tårar.
- Stanna här och inte ett ljud vill jag höra ifrån er! skrek en av männen. Sen åkte stenen tillbaka och rummet blev lite mörkare. Ron omfamnade sin gråtande syster som inte kunde få fram ett enda ord. Hon grät tyst en minut, tårarna blötte ner Rons axel. Till slut reste Ginny lite på sig och kollade upp mot sin bror. Hon tvekade en sekund men sa det sedan.
Ron höll för munnen. Han kunde inte förstå det. Det var helt omöjligt. Det fanns inte en chans i hela världen att det Ginny just sagt skulle stämma. Ron sjönk ihop och han kunde inte heller hejda tårarna. Ron kände hur hjärtat nästan slutade slå. Hur det blev svårare och svårare att andas. Hur luften kändes tung, hur smärtan var olidlig. Ginny och Ron höll om varandra och grät tyst länge, väldigt länge.
Samtidigt inte långt borta.
- Vad sa jag till dig för ett tag sen?! skrek en man som kallade sig Paul till kvinnan på marken.
- Sa jag inte att du skulle hålla käften?! skrek han igen och tog fram trollstaven som han just stoppade ner i innerfickan. Han riktade den mot kvinnan och sa ett enda ord. Med sån kraft och ett sådant hat. Ett ord som orsakade smärta. Ett ord som orsakade en olidlig smärta. Skriket från kvinnan var olidligt att lyssna på men ändå log mannen. Till slut så slutade smärtan. Kvinnan flåsade på golvet. Hon darrade av rädsla och oro.
- Berätta! skrek Paul och riktade staven mot kvinnan.
- Berätta vart hon är!
Kapitel 22 - Marken skakar
Ron vaknade några timmar senare av att någon knuffade till honom lätt. Det var Ginny. Ron reste sig långsamt upp och såg att Ginny log. Han blev chockad och kollade undrande mot sin syster.
- Kom snabbt, jag vet en väg ut! sa Ginny och gick till andra sidan av rummet. Ron såg fortfarande undrande på sin syster som verkade veta helt säkert vart hon var på väg och vad hon skulle göra.
- Men den enda vägen ut är ju här, sa Ron och pekade mot den stora stenen som blockerade ingången. Ginny log bara.
- Det trodde jag också först men kolla här. Sa Ginny och visade att Ron skulle komma dit med sin handen. Han gick lite motvilligt dit för hur kunde det finnas något på en tom sten vägg som skulle leda dom ut därifrån?
Ginny yttrade några ord som Ron aldrig hört förut och helt plötsligt började marken skaka. Ron tog ett hårt tag om sin systers arm för att kunna behålla balansen.
- Kolla där, sa Ginny och pekade mot ett hål i väggen. Ron kunde inte tro sina ögon, helt plötsligt slutade marken skaka och så var det ett hål stort nog för dom att klämma sig igenom. Utanför såg Ron att några män gick fram och tillbaka, han blev nervös gick snabbt fram till hålet. Han kröp in på alla fyra.
I början var det kol svart och Ron var nervös, det kändes hela tiden som att ett stup skulle vara framför honom. Ginny var tätt bakom honom vilket gjorde det hela lite lättare. Till slut började det bli ljusare och ljusare. Ron såg nu några meter framför sig och nu kunde han nästa gå helt upprätt. Han ökade takten och kände hur skönt det var att röra på benen. Han hade legat instängd i rummet två hela dagar, fått lite bröd men inte mycket mer än så. Hans mage kurrade men det brydde han sig inte om, det var inte ett dugg viktigt just nu.
Till slut kände Ron att luften var annorlunda. Snart var dom ute, ute i friheten. Ron tog längre och större steg, kände hur blodet rusade i hans ådror. Med ett stort kliv var dom ute, dom kunde inte tro det som var framför dom. Rons ansikte sken som en sol, han tog ett djupt andetag och visste att det fortfarande fanns en chans.
Kapitel 23 - Steg som närmar sig
Det var som ur en saga. Framför deras ögon fanns ljuset, hoppet och glädjen. Ron var helt förstummad och kunde knappt få fram ett ord. Stora gröna ängar så långt ögat kunde nå. En liten sjö smälte in vackert med klart blått vatten. Ron kunde inte låta bli att känna sig väldigt glad men sen kom han och tänka på det Ginny berättade dagen innan. Det där som han fortfarande inte ville tro var sant.
Men i allt tänkande så hördes plötsligt steg. Någon sprang inte så långt därifrån. Ron och Ginny kollade på varandra och sprang sen snabbt bakom en sten. Stegen närmade sig och Ron kände en viss oro växa eftersom varken han eller Ginny hade kvar sina trollstavar. Ron höll för munnen med sin ena hand eftersom han andades ganska högt, vilket Hermione hade klagat på mycket. Stegen var nu väldigt nära och Ginny såg också oerhört nervös ut. Det kittlades i Rons näsa och en nysning var nära. Han försökte allt för att hålla den tillbaka men just när stegen var framme kom världens nysning. Ron tog snabbt handen för munnen och hoppades att personen som var där hade grava hörsel problem. Men så var det inte.
Ron och Ginny tryckte sig mot sten väggen och försökte göra sig så små som möjligt men Ron hade avslöjat dom..
- Vem där?! skrek en välkänd röst. Det var Harry. Ginny hörde det direkt och flög upp som om någon tänt eld i baken på henne. Hon kastade sig i Harrys famn och tårarna nästan forsade ner för hennes kinder. Ron reste sig upp och suckade lättnat. Han gick fram och gav Harry en hård kram så fort Ginny hade lugnat ner sig lite.
- Var har du hållt hus?! halvskrek Ginny mellan snyftningarna.
- Jag, Andy och Martin kom in i ett annat rum. Det var hemskt men låt oss inte prata om det nu.. sa Harry och tog tag i Ginnys hand.
- Vart är Andy och Martin? frågade Ron och kollade oroligt på Harry som såg sorgsen ut.
- Ingen aning, Andy tror jag klarade sig utan så himla farliga skador men Martin är jag inte lika säker på, sa Harry och kliade sig i håret. Han såg väldigt besvärad ut och nästan besviken på sig själv verkade han vara.
- Vi lyckades ta oss ut ur rummet och sno oss några trollstavar men sen.. Harry drog ut på meningen och verkade inte speciellt sugen på att avslöja slutet.
- Det blev en hemsk strid, hade jag stannat en sekund till hade jag förmodligen varit död. Andy stack åt ett annat håll och Martin vet jag inte. Sa Harry och Ron såg hur hans ögon glänste.
Ron förstod att Harry nog behövde lite tid innan han kunde berätta allt detaljerat. Alla tre var utmattade och vrålhungriga. Som tur hade Harry lyckats råffa åt sig en ryggsäck utav en av vakterna, det fanns lite bröd som dom tre delade på. Solen gick ner och Ron gäspade. Några sekunder senare låg han och snarkade högt.
Kapitel 24 - Att kolla lite mer
Ron vaknade tidigt nästa morgon av att solen var på väg upp. Han kom ihåg gårdagen, sen det Ginny hade sagt inne i stenrummet. Att hans Hermione förmodligen var allvarligt skadad, Ginny hade hört några vakter prata om Hermione. Att hon hade blivi bortförd långt härifrån. Att om inte Ginny, Harry och Ron hittade Hermione snart så skulle det vara för sent. Snart betydde några dagar om ens det. Ron var trött i benen trots att dagen just börjat. Han sjönk ner och satte sig på marken. Han lutade huvudet mot väggen och suckade tungt.
Ginny och Harry vaknade en timme senare, Harry gav Ginny en puss på munnen och smekte hennes kind. Men mer kärlek ville han inte visa eftersom han visste att det var tungt för Ron att se. Att Harry hade sin älskade nära sig men inte Ron. Harry gnuggade sig i ögonen och gick mot Ron som fortfarande satt trött på marken.
- Är du redo att gå snart? frågade Harry och kollade oroligt på Ron. Ron svarade utan att ens kolla på Harry.
- Har aldrig varit mer redo, sa Ron och lät lite förbannad. Han var bestämd, han ville inte gråta eller snarare han orkade inte gråta. Han ville få tillbaka sin Hermione och dom som var i vägen fick skylla sig själva.
Harry sträckte fram sin hand och Ron tog ett hårt grepp om den, reste sig upp och gick bestämt iväg. Ginny och Harry små sprang ikapp honom, så gick dom tre iväg för att få tillbaka Hermione och inget annat skulle duga.
Men om dom hade kollat lite mer där dom just varit så hade dom sett henne. Sett att hon levde, att hon var okej. Men det gjorde dom inte, dom bara gick förbi.
Kapitel 25 - Gamla trick
Hermione låg och darrade. Det var kallt trots att solen sken, det var höst vilket märktes. Hon blev chockad när hon öppnade ögonen. Det fina landskapet bred ut sig framför henne, hon reste sig upp och tänkte att det var bäst att röra lite på sig.
Hon mindes hur hon blivit tagen den där kvällen. Hur hon blivit förvånad när dörren öppnades bara några minuter efter att Ron hade gått för att träffa Harry och Ginny. Hermione hade gått till hallen när ingen svarat trots hennes rop. Sen blev det mörkt och svart. Sen kom hon ihåg hur hon vaknade i ett mörkt litet rum. Sten hade hon märkt att rummet var i eftersom hon hade blivit inkastad och slagit huvudet ganska rejält. Med hjälp av en annan kvinna som också var instängd i rummet hade dom luckats ta sig ut. Men speciellt långt hade dom inte hunnit. Hermione hade nog aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv trots det så lyckades en man få tag i henne. Men Hermione var smart och tog till sig av ett gammalt trick. Puking Pastilles som Ron faktiskt lärt Hermione att alltid ha för nödlägen. Mannen hade direkt nappat och tagit betet. Hermione hade sprungit när mannen var fullt upptagen med att hålla tillbaka maten i magen. Det hade varit kolsvart och hon hade inte slutat springa förrän hon var så långt borta som möjligt.
Hon började undra vad som hänt kvinnan. Hur det hade gått för henne och sen var Ron var. Han som lovade att han alltid skulle vara där och skydda henne, han som lovade att det alltid skulle vara dom två. Men Hermione visste att han inte övergett henne, hon kände på sig att han var där ute och letade någonstans. Men det hon inte visste var att han bara var några ynka meter ifrån henne. Men sen kollar man ju sällan på det mest uppenbara...
Hermione beslutade sig att försöka ta sig till någon stad. Men problemet var att hon inte hade den blekaste aning om var hon var. Hon började gå, magen skrek efter mat men hon hade inget annat val än att fortsätta. Det fanns absolut inget ätbart någonstans. Sten hade hon ingen lust att börja knapra på så magen fick skrika, det fanns inte mycket hon kunde göra åt det.
Men mot eftermiddagen gick det inte mer. Varje steg var en kamp. Benen skakade av trötthet och svaghet. Hon föll ihop, medvetandet var helt borta. Mörker följt av mörker. Inget mer fanns där än mörker.
Kapitel 26 - En annan
Ron flåsade och flämtade men saktade inte farten. Harry och Ginny gick en liten bit bakom, dom små pratade om någonting men Ron orkade inte bry sig om vad. Allt han tänkte på var Hermione. Vart hon var, hur hon mådde och vad hon gjorde.
Plötsligt hördes steg. Det var lugna steg, dom gick i en behaglig fart. Ron, Ginny och Harry gjorde sig beredda med stavarna men möttes av ett välkänt ansikte. Det var Andy! Ginny sprang fram och kramade Andy. En hårt och varm kram. Andy var helt i chock och det var dom allihopa. Andy såg oerhört trött ut, smutsig i ansiktet och kläderna var inte helt hela.
När dom alla hälsat och kramats så ville dom tre höra allt som hänt Andy. Han hade varit med om mycket stridande men det verkade inte ha tärt på honom så mycket. Andy verkade ha varit med om mycket i sitt liv, Ron minns hur han sett Andy strida. Alla tre ville veta mer och insisterade att Andy berättade. Innan Andy drog igång berättandet så tog han fram bröd och vatten. Alla var utmattade och svaga, medans Ron, Ginny och Harry glufsade i sig det sista brödet så berättade Andy.
Hur han hade haft en tuff uppväxt. Med en far som inte brydde sig alls om honom eller hur hans mor inte vågade stå upp emot hans far. Att Andy fått ta stryk och hårda ord tills han var 17 år fyllda. Hur han kämpat för att överleva. Hur han som ung fick ta smällar för att han inte hatade mugglare. Harry begrep Andy gott och väl. Harry hade haft en ganska liknande uppväxt. Inte för att hans farbror direkt skadade honom men han hade fått höra många hårda ord och fått kämpa hårt för det han trodde på.
Alla fyra somnade tidigt den kvällen. Dom sov även alla fyra ovanligt gott den här natten. Men en annan gjorde det inte. En annan låg och skrek av smärta. En annan var på tröskeln till andra sidan.
Kapitel 27 - Ett skrik i natten
Hermione sprang. Allt hon hade med en så otrolig fart. Hon nästan svävade fram. Några meter framför henne var en man hon väl kände igen. Hon ökade farten trots att det nästan verkade omöjligt att en människa kunde springa så snabbt. Hermione kastade sig i mannens famn. Det var Ron. Hon kollade djupt in i hans ögon, kände lyckan rusa genom hennes kropp. Just när hon skulle kyssa hans läppar så var han borta. Allt blev mörkt.
Hermione vaknade med ett ryck. Bara en dröm. Hon kände hur hon nästan började gråta, det hade känts så verkligt. Hon hade varit så lycklig. Hon kunde inte låta bli att tänka att kanske skulle hon dö här ute, i ingenstans. Ensam och övergiven. Hungrig och svag.
Det var tidig morgon, snart skulle solen gå upp. Hermione var inte känd för att ge upp. Hon försökte resa sig upp men benen var för svaga. Hon ramlade ner så fort hon kom upp. Slog till hakan och skrek till. Smärtan var olidlig men gick snabbt över. Hon rörde med lätt hand mot hakan och fick blod på händerna. Hon darrade i armarna men lyckades ändå krypa fram. Hon ville inte ge upp, hon ville se Ron en gång till. Höra hans röst, kyssa hans läppar. Ha honom nära en sista gång. Sen kunde hon gå om gud tyckte det var hennes tur men inte än. Hon ville inte dö så här.
Hon nästan slet sig fram längs marken. Armarna var täckta av blod, händerna hade små sår och blötte lite lätt men inget kunde stoppa henne. Magen skrek, tårarna rann. Hoppet var nästan helt borta. Smärtan tog över. Hermione bestämde sig att dra sig fram allt hon hade, hon tycktes se vatten längre ner och hoppet växte. Med en bestämd min slet hon sig fram men en vass sten skar upp ett stort sår på benet.. Ett öron bedövande skrik hördes nu från hennes läppar. Ingen ork fanns kvar. Hon försvann, borta till ett annat rike. En annan tid för att kanske aldrig mer återvända.
Kapitel 28 - Vad hon gjort för mig
Nästa morgon vaknade Ron utvilad och näst intill pigg. Att dom fått i sig mat igår kväll märktes, han kände sig mycket bättre och väldigt redo för att leta vidare. Ginny var redan vaken, hon satt på klippkanten med ryggen mot Ron.
Det var en vacker morgon, solen var på väg upp. Ron satte sig ner vid Ginny.
- Godmorgon, sa Ron och log men så fort han kollade på Ginny så såg han att det rann tårar längs hennes kinder. Hans humör sjönk genast ner till botten igen.
- Vad har hänt? frågade Ron och kollade oroligt på sin syster. Ginny försökte torka bort tårarna men dom bara fortsatte rinna längst hennes kinder. Hon försökte få fram ord men hade svårt att hålla andningen i takt. Ron höll om sin syster och pussade henne lätt i pannan. Till slut fick Ginny fram några ord.
- Jag.. Jag saknar Hermione så det gör ont! sa Ginny och brast ut i gråt igen. Tårarna var tunga och blötte ner jeansen.
Ron kände hur han också snart skulle skrika och gråta. Hur han skulle falla ihop av utmattning, hur han inte skulle orka leva mer. Utan Hermione fanns ingen framtid. Utan henne fanns inget liv. Men Ron kunde inte gråta nu, det visste han. Det fanns inte tid. Att gråta skulle inte få Hermione tillbaka.
- Ginny, jag fattar. Det här är inte lätt för någon av oss men vi måste vara starka. sa Ron och kramade om sin syster hårdare.
- Men du förstår inte, du vet inte vad Hermione gjorde för mig just innan hon försvann.. sa Ginny och tårarna fortsatte forsa längs kinderna. Så berättade hon om det som hände några dagar innan Hermiones försvinnande.
Det var en regnig morgon i London. Ginny hade vaknat tidigt och satt i köket med en stor kopp te. Harry sov fortfarande, på soffan. Bråket kvällen innan hade varit tungt och jobbigt. Ginny hade fortfarande ont i halsen efter allt skrikande. Hon var trött men kunde absolut inte sova.
Hon satt där i köket och gick igenom gårdagen i sitt huvud. Hur allt hade börjat med att Harry vägrat diska. Han hade haft en jobbig dag på jobbet och ville lägga sig tidigt. Ginny hade sovit illa den natten också och var lika trött och ville gärna krypa ner och somna direkt. Men ändå började hon tjafsa. Att dom båda var trötta och irriterade redan innan det hela börjat hade bara gjort saken värre.
Bråket fortsatte in på att dom kanske inte klarade att bo tillsammans utan barnen. Att det var enda anledningen till att dom hållt ihop, för barnens skull. Hur Harry sällan var hemma, jobbade mycket och att Ginny tyckte att hon fick fixa allt där hemma. Harry försvarade sig då med att han fått en tung uppgift på jobbet och att han inte hade någon ork kvar när han kom hem på kvällarna.
En sak ledde till en annan och det slutade med att Ginny hade stormat ut ur huset. Gråtit i parken några kvarter bort och sen återvänt hem för att hitta Harry snarkande på soffan. Ginny hade varit trött och förbannad, börjat packa sina kläder i väskor och gjort allt klart. Sen somnat för att vakna nästa morgon och lämna Harry.
Nu satt hon där i köket och debatterade om vad hon skulle göra. Skulle hon ta väskorna och gå eller skulle hon packa upp och försöka prata med Harry. Men hon var så förbannad för att han bara gått och lagt sig igår kväll, inte brytt sig om att Ginny kanske blivit kidnappad eller bortrövad. Utan låtit henne gå bäst hon ville och struntat i henne. Så klart var det inte så Harry tänkte, han trodde hon gick till någon kompis och behövde tid. Att allt skulle vara bra nästa morgon och att dom skulle förlåta varandra. Men så skulle det inte bli.
Ginny beslutade sig för att gå till Hermione. Hon tog sin handväska bara av någon anledning och gick sedan i rask takt. Stegen var beslutsamma, Ginny plingade tre gånger direkt på dörren. Ron stod yrvaken i dörren och kollade irriterat på sin syster. Ginny gick bara förbi Ron i dörren. Ron suckade och smällde igen dörren. Med tunga steg gick han sen tillbaka till sin stora säng och somnade om.
- Hej, sa Hermione glatt där hon satt i köket med en macka i handen. Ginny satte sig ner mitt emot Hermione och berättade sedan om allt som hänt. Om bråket, hur hon kände och att hon faktiskt övervägde att lämna Harry. Hermione satt tyst och chockad när Ginny berättat klart.
- Men du kan inte göra så här. Du kan inte bara gå för ett ynka bråk. sa Hermione och tog tag i Ginnys hand. Ginny började gråta.
- Men det är inte första gången! Vi har börjat bråka mycket den senaste tiden, allt är så himla jobbigt. Jag orkar inte mer! svarade Ginny.
- Men kan du tänka dig ett liv utan Harry? Jag vet hur mycket ni älskar varandra, jag har sett det i många år. Jag vet att du aldrig kommer känna det du känner för Harry om någon annan. sa Hermione i hopp om att få Ginny att vakna till.
- Jag vet inte.. svarade hon bara och suckade tungt.
Hermione och Ginny hade gått ute i flera timmar. Pratat om det hela, Hermione hade struntat i allt hon hade planerat in den dagen. Lunch med vännina, bok klubben och en del andra små saker som hon skulle gjort just den dagen och bara varit med Ginny.
- Vad du än väljer så står jag bakom dig. Jag finns alltid här för dig. Glöm aldrig det, sa Hermione och kramade om Ginny.
- Tack, det betyder allt för mig. svarade Ginny och gick hemåt. Hon visste fortfarande inte vad hon skulle göra. Hon öppnade ytterdörren och gick in med tunga steg. Harry sov fortfarande på soffan. Ginny kollade mot väskorna. Lyfte upp dom och gick ut. Tårarna rann längst kinderna, hon låste dörren efter sig och började gå.
Fötterna ville inte röra sig framåt. Dom vägrade gå. Ginny såg ett äldre par gå förbi, dom höll handen och såg lika nykära ut som tonåringar. Ginny kunde inte låta bli att tänka på att det kunde vara hon och Harry om tjugo år. Hon släppte väskorna och sprang allt hon hade tillbaka. Låste upp dörren och såg Harry stå i hallen helt chockad. Han hade vaknat när han hört någon låsa dörren. Ginny hoppade i Harrys famn, kysste hans läppar och hon visste att det var här hon hörde hemma. I Harrys famn, för evigt.
- Det hade jag inge aning om. sa Ron chockat när Ginny berättat allt. Att du skulle lämna Harry.
- Jag vet, det var hemskt och jag tror jag hade gjort det om inte Hermione hade funnits där. Hon väckte mig, fick mig att förstå att Harry faktiskt är den enda för mig. Vi måste hitta henne. Jag är skyldig henne det, hon räddade mitt liv.
Kapitel 29 - Gottgöra allt
Ginny och Ron gick längst fram i högt tempo. Ron kände på något sätt att han var närmre Ginny nu. Han hade inte haft en aning om att Harry och Ginny haft problem i sitt förhållande. Han märkte det aldrig eller så var han bara inte speciellt uppmärksam. Han tyckte lite illa om sig själv när han tänkte på att han hade varit förbannad på Ginny när hon kommit den där morgonen gråtandes för att prata med Hermione. Att han aldrig kollat hur hon verkligen mådde, att han aldrig brytt sig.
Men det skulle det bli ändring på. Han skulle gottgöra Ginny. Hon hade ju trots allt nästan jämt funnits där för honom och han hade aldrig sett det förrän nu. Ron tog tag i sin systers hand. Han kände bara att han ville att hon skulle veta att han brydde sig om henne väldigt mycket. Ginny log och tog ett hårt grepp om sin brors hand.
Länge gick dom upp och ner för kullar och berg. Promenerade längst smala, krokiga stigar. Förbi sjöar och bäckar. Men inte ett spår av Hermione. Efter timmars letande kändes allt hopplöst. Hur skulle dom hitta Hermione? Det var som att leta efter en nål i en höstack. Nästintill omöjligt. Ron suckade tungt. Han kände sig så utmattad, nästan gråtfärdig. Detta eviga letande tog alla hans krafter.
- Vad ska vi göra? Det här är omöjligt, vi kommer aldrig hitta henne! sa Ron och satte sig ner på en sten i närheten. Han gnuggade sig i ögonen, suckade igen och hoppades att någon god häxa helt plötsligt skulle komma fram och hjälpa dom. Men ingen kom, ingen annan än dom fyra syntes till.
- Vi får inte ge upp. Men jag tror inte Hermione har försvunnit åt det här hållet. Vi vänder och går tillbaka samma väg. Vi får försöka ta oss till stället vi blev fångatagna. Se om någon där vet något. sa Harry i förhoppning om att alla skulle bli lite glada och hoppfulla.
- Se om någon där vet något?! Dom skulle ju döda oss om vi kom tillbaka!! sa Ron och förstod inte alls varför i hela världen dom skulle tillbaka till det där hemska stället.
- Men Ron, vi går ju så klart inte fram och säger; Hej, ni fångatog oss för ett tag sen. Vi rymde och råkade skada några av er under flykten. Kan ni snälla hjälpa oss med att hitta våran försvunna kompis. sa Harry och gav Ron en liten retsam blick. Ron suckade men skrattade sedan till lite kort. Harry visste alltid hur han skulle få Ron på gott humör. En talang som Ron ibland inte uppskattade att Harry hade.
- Okej, det låter väl bra det. Här lär vi ju inte hitta henne. Eller något annat för den delen. sa Ron och reste sig upp. Så vände de fyra och gick vägen tillbaka.
Mörkret föll runt omkring dom. Natten var nära.
Kapitel 30 - Ett tecken
Ron och Ginny var fortfarande i täten. Harry och Andy gick en bit efter dom och pratade en hel del. Dom verkade ha mycket gemensamt, vilket gjorde Ron glad. Trots att han och Harry känt varandra sen dom var små så visste Ron att Harry och han var väldigt olika. Ron hade alltid haft en mysig och varm familj, fått mycket kärlek och upplevt mycket glädje. Medans Harry upplevt det motsatta. Lite kärlek om ens någon alls. Inte haft något kul alls förrän han åkte ifrån sitt "hem". Det var bara svårt för Ron att förstå allt Harry fått gå igenom. Men så klart hade Ron alltid försökt men det är svårt att förstå något man aldrig varit med om trots allt.
Ginny gick tyst brevid Ron. Hon kände sig trött och hungrig men sa så klart inget om det. Hon förstod ju att alla var hungriga och trötta, det var inget att gnälla över. Hermione hade det säkert värre än dom, tänkte hon och ökade stegen.
Det hade Ginny så klart rätt om. Hermione hade det värre, mycket värre..
Natten var här. Stjärnorna blänkte, Ron log lite. Det kändes som ett tecken. Att allt skulle bli bra. Att han skulle finna sin älskade. Men han hade också en annan känsla i kroppen. Som att dom måste skynda sig, som att tiden höll på att rinna ut.
- Vi måste nog slå upp tält här. sa Ron och började kolla omkring sig. Det var ett stort skogsområde. Träden var breda och höga, Ron satte sig ner under ett av träden. Han lutade huvudet mot stammen för att vila. Han hade inte märkt hur trött han verkligen var. Efter några sekunder somnade han, sittandes under ett träd.
Några minuter senare vaknade Ron med ett ryck. Någon skrek. Ron reste sig snabbt upp. Slet fram trollstaven från innerfickan på jackan och sökte med blicken efter de andra. Men ingen syntes till.
Ron kände paniken komma.
- Ginny?! Harry?! Andy?! skrek han nervöst. Men ingen varken syntes eller hördes.....
Kapitel 31 - Liten och ynklig
Ron började springa, han sprang utan att veta var han var på väg.
- Ginny?! ropade han och stannade sedan upp. Någon var i närheten. Det lät som någon sprang en bit bort.
- Vem där?! ropade Ron. Han gav till en flämtning av fasa. Han kände sig ynklig och liten. Ensam och övergiven.
Sedan hördes, alldeles bakom honom, en mörk röst.
- Saknar du något? En man skrattade till och Ron vände sig snabbt om. Där var Ginny. Mannen knuffade ner henne på marken. Hon låg snyftandes vid mannens fötter.
- Crucio!
Ginny vrålade av smärta och vred sig i krampryckningar.
- Lamslå! ropade Ron och riktade sin trollstav mot mannen som flög bakåt. Smärtan avtog för Ginny men hon låg fortfarande och flämtade på marken. Tårarna rann längs hennes kinder. Ron sprang snabbt fram mot sin syster och hjälpte henne upp.
- Spring, långt härifrån. sa Ron till Ginny och gav henne en lätt kyss på pannan.
- Aldrig! Jag lämnar dig inte här ensam! sa Ginny och höll ett hårt grepp om sin brors arm. Ron hörde hur mannen började röra på sig.
- Var är de andra? frågade Ron.
- Vet inte, allt hände så snabbt. Jag var ensam i skogen, Andy och Harry försvann. Jag gick dit, så syntes dom inte till. Vi skulle bara leta mat, jag visste int.. sa Ginny med en förtvivlad ton.
- Det är okej men kom igen nu. Vi måste härifrån. Mannen var nu nästan på fötterna igen och Ron drog med sig sin syster därifrån.
De sprang snabbare än vinden trots att det var trötta som aldrig förr. Ron önskade att han tagit Hermione seriösare förut när hon sagt att de skulle börja träna på gym eller börja gå ut och springa iallafall. Ron hade bara skrattat henne i ansiktet då och gått till skafferiet för att hämta en till choklad bit. Nu fick han lida, något oerhört.
Var Andy och Harry var hade dom ingen aning om. Dom visste inte ens om dom var vid liv.
Kapitel 32 - Mardröm
- Jag tror vi är säkra här, sa Ron och stannade upp. Han kollade runt omkring sig, det var bara skog och mörker. Ginny satte sig ner på marken, hon var så utmattad och hungrig. Hon hade sår över hela benen och armarna som sved något otroligt. Ginny grät tyst i några minuter, det här var verkligen ett omtumlande äventyr, tänkte hon.
Ron gick länge i cirklar och funderade på någon slags plan. Han och Ginny kunde inte ge sig av själva och leta efter Hermione, dom var ju tvugna att hitta Harry och Andy först. Dom hade ju bara en trollstav och hur skulle dom veta vart Harry och Andy var. Dom var vrål hungriga och utan mat eller vatten skulle dom inte överleva en dag till.
Till slut beslutade dom sig iallafall för att gå och leta efter Harry och Andy. Ron och Ginny gick hela den långa vägen dom hade sprungit natten innan, i hopp om att hitta Harry och Andy.
- Kolla där! ropade Ginny som gick några meter framför Ron. Ginny små sprang fram till ett av de tusentals träden.
- Ja, Ron du måste komma och se det här! ropade Ginny och lyfte upp en liten ryggsäck. Ginny öppnade den snabbt och precis som hon hoppats så fanns där det hon längtat efter så länge. Det var en choklad kaka eller en halv, någon hade tydligen ätit halva men sedan stoppat tillbaka resten i förpackningen. Tre bröd och en halv full vattenflaska. Ron trodde aldrig han varit så glad för att se vatten förut, hans hals skrek efter vätska. De tog chokladen, bröden och vattnet, sprang en bit bort och började sedan äta.
När det nästan ätit och druckit upp allt kom de på att deras vänner säkert skulle behöva lite vätska och bröd. De stoppade ner de sista brödet i fickorna och Ginny höll ett hårt grepp om vatten flaskan sedan började de springa igen. Ron började räkna träden medans de sprang men blev snabbt yr och tappade räkningen snabbt så han gav upp.
- Vi borde närma oss nu, sa Ginny och saktade ner farten lite. Just då hördes ett prasslande ljud. De stannade tvärt och kollade oroligt omkring sig.
- Vem där? skrek Ron
- Din värsta mardröm..
Kapitel 33 - Fira aldrig för tidigt
Rons hjärta höll på att hoppa ur bröstet. Han ryste till när han hörde den mörka, hemska rösten.
- Kom fram, visa dig! skrek Ron men hans röst övertygade inte. Den lät rädd och orolig.
En man i mörk klädnad klev fram. Han gick med tunga, ganska långsamma steg. Ron svalde hårt och höjde sin trollstav.
- LAMSLÅ! skrek Ron och riktade sin trollstav mot mannen.
- PROTEGO! skrek mannen och det blev istället Ron som flög bakåt. Ginny hann knappt reagera. Allt skedde så snabbt. Först stod hon stilla några sekunder men sen sprang hon snabbt mot sin bror och föll på knä brevid honom.
- Ron, Ron vakna! skrek hon och slog lätt på hans högra kind. Men hon fick inget svar..
- LAMSLÅ! skrek mannen. Ett kort skrik hördes och sedan låg Ginny brevid sin bror. Ett mörkt skratt hördes i bakgrunden men sen en plötslig tystad.
- Fira aldrig för tidigt, tänkte Andy och log för sig själv. Harry sprang snabbt fram till Ginny, han tog tag i hennes iskalla händer. Harry kollade upp mot himlen, mörka moln var på väg.
- Bäst vi skyndar oss härifrån, dödsätare kan komma när som helst! sa Harry och kollade sig oroligt omkring. Ingen syntes till men det kändes fortfarande inte speciellt tryggt.
Några timmar senare vaknade Ron till. Han blev först chockad och rädd, han mindes det som hänt innan. Var kunde han vara? Sen såg han Ginny, Harry och Andy sitta vid en brasa en bit bort. Ron reste sig upp och andades ut av lättnad.
Det var kväll, solen var på väg ner. Ron, Ginny, Harry och Andy satt länge vid brasan, pratade och åt. Nästa morgon skulle de bära av, för att hitta Hermione och inget annat skulle duga. Men det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
Kapitel 34 - En dyster morgon
Det var en dyster och dimmigt morgon. Ron vaknade med ett ryck, pannan var glödhet och han kallsvettades. Ännu en mardröm, tänkte han och satte sig upp. Alla sov, klockan kunde inte vara mer än halv fem.
Ron reste sig upp, benen darrade. Han hade inte mycket krafter kvar. Att sova hade inte hjälpt speciellt mycket. Han gick några meter men benen var för svaga. Han satte sig snabbt ner på en sten, några sekunder till och Ron hade fallit ihop.
Han satt där länge, hur länge visste han inte men länge iallafall. Han tänkte på Hermione, hela tiden. På allt dom gått igenom, på alla underbara stunder dom haft tillsammans. På allt han tagit för givet. På att man aldrig vet vad man har förrän det är borta.
Ron hade alltid uppskattat Hermione och alltid älskat henne. Men inte alltid visat det, inte alltid berättat det. Han visste att det fanns en mening med den här resan. Att det var meningen på något sätt att allt det som hänt skulle hända. Att de allihop skulle lära sig en läxa.
Mitt i allt funderande hörde Ron hur de andra vaknade. Femton minuter senare var de på väg. De gick under tystad. Ron i täten följt av Ginny, Harry och till sist Andy. De gick ganska fort med tanke på hur dimmigt det var.
Ron snubblade till lite här och var. En gren piskade hans ben, som om en katt hoppat upp och klöst honom. Det sved till men han stannade inte, blod rann längs benet. Inte speciellt mycket dock men blod iallafall.
Det ljusnade inte till trots att klockan var över tolv på förmiddagen. Dagarna blev bara mörkare och mörkare. Benen började darra igen, han hade klarat sig bra och kunnat gå hyfsat bra tills nu. Stegen blev kortare och kortare, långsammare och långsammare. Ginny märkte detta men sa inget. Hon trodde bara Ron var trött, vilket de alla var.
Plötsligt föll Ron ihop. Han låg flåsande på marken, skrek till av smärta.
Kapitel 35 - En börda
- Ron?! skrek Ginny och sprang fram till sin bror som låg och skrek på marken. Ron var blek i ansiktet, han såg förfärlig ut. Andy och Harry kom snabbt efter Ginny fram till Ron.
- Hjälp mig upp! skrek Ron samtidigt som han försökte komma på fötter. Men han var för svag, han orkade inte. Ginny och Harry försökte hjälpa Ron upp men det vågade inte släppa honom när han stod upp, hans ben skulle inte orka stå upp själva. Ron fick gå mellan Ginny och Harry resten av vägen.
- Jag klarar det själv, jag kan gå själv! sa Ron och lät som en liten pojke som inte fick gå iväg från sin mamma på shoppingcentret.
- Visst, sa Harry och släppte Ron, trots att han visste att Ron var för svag. Ginny gjorde detsamma men tog sen snabbt ett hårdare grepp runt sin bror. Han höll på att falla ihop så fort dom släppt honom. Ron suckade men sa inget. Han förstod att det inte var någon ide att ens försöka, han gav upp och lät Harry och Ginny hjälpa honom.
Ron kände sig som en börda, en hemsk och jobbig börda. Han märkte att Ginny och Harry inte heller hade så mycket krafter eller ork kvar men de var ändå tvugna att hålla upp Ron. Han suckade tungt och försökte med alla sina krafter att inte göra det allt för tungt för dem.
Det blev mörkare och mörkare, Ron kände sig illa till mods av allt mörker. Men kände ändå ett sting av trygghet för att han gick mellan Ginny och Harry.
Ginny kämpade med varje steg. Det var väldigt tungt att hålla upp sig själv och Ron. Det rann tårar längs Ginnys kinder. Det var tårar av trötthet och förfäran. Magen vrålade efter mat men det fanns inget hon kunde göra. Det var bara att gå vidare, hon grät tyst för sig själv längs vägen. Ingen märkte något, det ville hon inte heller. Hon ville inte gråta men allt var så tungt, hon kunde inte hjälpa det.
När det gick längs vägen hördes plötsligt ett skrik, ett högt gällt skrik. Alla tvärstannade. Lyssnade några sekunder men sen sprang Harry och Andy iväg, Ginny stod kvar med armen runt Ron. Mörket omkring dem skrämde Ron, ännu ett skrik hördes men nu kom det från Harry. Ginny släppte Ron och sprang iväg allt hon hade med tårar rinnande längs kinderna.
Kapitel 36 - Funnen
Ron föll ner på marken bara några sekunder efter att Ginny släppt greppet om honom. En snabb smärta tog över när hans kropp slog mot marken, han skrek till även om han inte ville. Han ville springa till de andra, veta vad som hänt eller vad dom hittat. Han började dra sig framåt trots att han knappt såg någonting omkring sig. Men sen såg Ron en ljusstråle en bit längre fram.
Han slet sig nu fram, allt han hade. Alla de sista krafterna använde han, benen hade djupa blodiga sår men det spelade ingen roll. Ett högt skrik hördes igen, det var Ginny. Ron fick panik, skyndade sig allt han hade men det gjorde så hemskt ont att släpa sig fram på grus och stenar. Han kunde inte fortsätta. Han vrålade av smärta och vred sig i krampryckningar. Smärtan kunde inte beskrivas, den var olidlig, hemsk och rent ut sagt dödlig.
Ginny stod helt stilla. Hon fick svårt att andas, kände hur hon inte kunde gråta tyst längre. Hon grät nu, högt och ljudligt. Nästan skrek. Föll på knä brevid sin älskade vän. Såg hur hon lidigt. Såg hur förfärligt smärtsamt Hermione levt sina sista minuter. Harry satt på knä vid sin bästavän Hermione, som var borta. Död. Han skakade av ursinne och sorg. Han ville slåss, han ville straffa den som gjort det här. Andy stod brevid med handen för munnen, förfärd och rädd.
- Vi måste hjälpa Ron, sa Andy några minuter senare. De hade helt glömt bort honom. Harry reste sig upp, han ville inte förlora båda sina bästavänner idag så han reste sig upp. Torkade bort tårarna och sen gick han och Andy mot Ron. Ginny kunde inte resa sig upp. Ginny orkade inte, hon var för svag. Hon tog tag i Hermiones is kalla händer, blundade och bad till gud att inte hennes Hermione var borta föralltid.
Harry och Andy skyndade sig mot Ron, de tog tag i varsin arm och hjälpte honom upp.
- Vad skrek ni om? Var är Ginny?! utbrast Ron och såg oroligt på Harry.
- Ginny mår bra, allt är bra med henne eller.. Hon är iallafall inte skadad. sa Harry och svalde hårt. Ron märkte att något verkligen inte stod rätt till.
- Men varför skrek ni då? frågade Ron igen envist.
- Du får se för dig själv, sa Harry och kollade bort. Det började rinna tårar längs hans kinder. När de kom fram till Ginny och Hermione kände Harry hur Ron blev tyngre att försöka hålla upp. Han tvärstannade, förstod ingenting. Det kändes som någon hemsk mardröm. Det här kunde inte vara sant, tänkte han om och om igen.
Han såg Ginny sitta på knä vid Hermione. Hon var blek som ett spöke, inget liv syntes till i hennes ansikte. Ron föll ihop. Hans ben kunde inte ens hålla upp honom det minsta. Inte ens Andy eller Harry kunde hålla i honom. Han föll ner på knä. Skrek av ilska och förtvivlan. Hans mening med livet var borta. Han kunde lika gärna dö, tänkte han och sen forsade tårarna längs hans kinder.
Kapitel 37 - Samma båt
- Jag förstår att det känns förfärligt för er men.. Men Hermione är borta och min dotter kanske är där ute, sa Andy svagt. Han var rädd för vad de skulle svara, med all rätt.
När Ron hörde det kunde han inte vara tyst längre, han kunde inte hålla tillbaka någonting.
- Jaha, så vi ska bara lämna henne här och komma över de hela? Är det vad du säger?! skrek Ron åt Andy, hans ögon blänkte. Ron var förbannad men fortfarande så förfärligt känslig. Hans Hermione var borta, det Andy just sagt var det sista han ville höra.
- Jag menade inte så, jag förstår att det måste vara så oerhört hemskt men jag menar bara att min dotter kanske lever. Vi kan väl försöka rädda henne? svarade Andy och svalde hårt.
- Så du förstår hur jag känner? Skämtar du med mig!? frågade Ron och försökte lugna ner sig.
- Ja, faktiskt så gör jag det.. svarade Andy och hans blick föll ner mot marken, ett mörker föll över honom.
Ron förstod utan att Andy behövde säga något, han ångrade att han hade sagt så där.
- Min fru försvann också, för ungefär 4 år sedan. Jag har aldrig blivit hel, kommer aldrig att bli det men min dotter är anledningen till varför jag lever idag. Så ja herr Weasley, jag förstår precis hur du känner.
Ron skämdes och tyckte så hemskt synd om Andy, som förlorat sin fru och nu kanske sitt enda barn också. Han gick fram till Andy, log och gav honom en kram. En broderlig kram, Andy besvarade kramen och kollade sedan upp mot Ron och log.
Harry och Ginny stod bakom dem, Harry höll om Ginny som snyftade ljudligt. Plötsligt hördes ett harklande och hostande någonstans bakom dem. Det kunde inte vara sant, tänkte de allihop och när de vände sig om.
Kapitel 38 – Ett mirakel
"Hon lever!!" skrek Ron och började springa mot Hermione. Han kunde knappt tro det, han ville men det kändes så omöjligt. Hon som inte hade gjort ett ljud ifrån sig, varit iskall och ingen puls hade de kunnat hitta.
Hermione öppnade ögonen långsamt och såg Ron. Där var han, som en ängel framför henne. Hon kunde inte tro det, det var som en underbar dröm. Hon ville aldrig vakna upp, hon ville vara här med Ron föralltid.
"Allt är bra nu, jag är här", fick Ron fram mellan snyftningarna.
"Varför gråter du min älskling?" frågade Hermione, hennes röst var svag och halsen brände.
"Jag är så glad att du lever, åh.. Hermione jag älskar dig så mycket, förlåt att jag svek dig.." sa Ron och brast ut i gråt. Hermione skakade på huvudet och log mot Ron.
"Du har inte svikit mig, det har du aldrig gjort. Säg inte så där, du hittade mig, eller hur?" sa Hermione och nu märkte Ron hur Hermione kämpade för att få fram det hon ville ha sagt. Ron förstod att Hermione behövde vila och bli omhändertagen. Hon var inte redo för det här samtalet just nu. Ron tog tag i hennes hand och sa med en lugn och lycklig röst,
"Vila min älskling, vi pratar senare. Jag älskar dig, mer än allt i hela universum, kom ihåg det!" Ron kysste hennes hand och smekte henne lätt över kinden. Hon log ett svagt leende och blundade sedan, hon var i stor smärta och behövde återhämta sig. De andra hade nu kommit och satt sig runt Hermione. Ginny och Harry grät av lycka de med, Andy log och kände hur hoppet växte inom honom. Hans dotter fanns där ute, levande, det visste han nu.
"Vad gör vi nu?" frågade Ron och kollade på Harry. Ron ville ta Hermione till ett sjukhus, så snabbt som möjligt. Hon var i akut behov av en läkare, det fanns inte tid för att tänka. Det måste agera snart, annars kanske Hermione inte överlever trots allt.
Harry visste inte riktigt vad han skulle svara, han hade inte större aning än Ron om var dem var eller hur långt det var till närmsta sjukhus. Allt han visste var att tiden rann ur deras händer.
Efter många timmars pratande om hela situationen så kom det fram till att Ron och Ginny skulle ge sig av med Hermione . De skulle leta närmsta stad och försöka rädda Hermione. Harry och Andy skulle börja leta efter Andys dotter. Ron kändes sig inte alls speciellt snäll som övergav Andy så här men han hade inget val. Utan Ron skulle nog inte Hermione överleva och utan Hermione skulle inte Ron överleva. De behövde varandra, nu mer än någonsin. Ron skulle aldrig klara av att fortsätta utan att veta om Hermione lever. Han behövde vara henne nära och om det var hennes tur att lämna jorden så ville Ron vara nära ändå. Tills döden skiljer oss åt, så hade de lovat. De skulle Ron hålla, till varje pris. Ron lyfte upp den allt för lätta Hermione, de började gå. Var de var på väg visste ingen.
Harry kysste Ginny för kanske sista gången, kramade om sin bäste vän och vinkade sedan åt dem när det gick iväg. Han och Andy vände sig om och började gå. De hade en lång väg framför sig, de kände det båda på sig.
Kapitel 39 – Skriet i skogen
”Hur ser din dotter ut? Berätta så mycket du kan om henne, ju mer jag vet desto lättare tror jag att det kommer bli att hitta henne.” sa Harry och log mot Andy.
De hade hunnit gå en ganska lång bit, ingen av dem hade sagt ett ord på hela vägen så Harry tyckte att det var dags för någon av dem att bryta tystanden. Sen var det också viktigt att han fick en liten smak för hur Andys dotter såg ut men han hade egentligen inte behövt beskriva henne eftersom Harry lätt kunde tänka sig hur hon såg ut.
”Hon har ljus brunt hår, hennes ögon är lika vackra som hennes mors ögon var. De är gröngråa, det första man tänker på när man ser henne är hennes ögon. Sen ler hon alltid när hon ser mig, oavsett hur mycket hon lider så ser hon mig så lyser hon upp på ett alldeles speciellt sätt. Jag minns varje gång jag hämtat henne på daghemmet, hon lyste upp som en sol varje gång trots att hon var mitt uppe i en väldigt rolig lek med sina vänner. Hon är positiv, glad och vacker. Hon kan lysa upp ens dag, hon ger mig alltid kraft och ork. Hon är min livs blomma.” Andy harklade sig lite efteråt och förstod att han kanske hade råkat babbla på lite för mycket. Harry hade nog mest syftat på utseendet och att hon lyste upp hans dag kanske inte skulle hjälpa så mycket.
”Du saknar henne otroligt mycket va?” frågade Harry och log mot Andy.
”Mer än ord kan beskriva.” svarade Andy och kollade ner i marken. Det hade egentligen varit en ganska dum fråga, Harry visste ju såklart vad Andy skulle svara. Harry led med Andy, de hade hittat Hermione nu och Ginny var i säkerhet. Harry kände sig så lugn och visste att han hade haft en sådan otrolig tur.
De fortsatte gå utan att säga ett enda ord. De gick flera timmar men ingen sa något. Plötsligt bröts tystnaden av ett fågel skri. Det var ett högt och skärande ljud. Harry höll händerna för öronen men det hjälpte inte mycket. Skriet hördes lika starkt ändå. Andy och Harry började springa, det ville springa bort ifrån de olidliga ljudet. Men det blev inte svagare utan starkare. Andy föll ner på marken och skrek, det kändes som om hela han skulle explodera. Smärtan kunde inte beskrivas.
”Andy, upp!! Vi måste härifrån!” skrek Harry och började slita i Andys vänstra arm. Andy kom upp på fötterna igen och de sprang allt de hade. Skriet försvann plötsligt och de båda föll ner på marken av lättnad.
”Vad i hela skogen var det där!?” frågade Andy och försökte lugna ner sig.
”Ingen aning men jag får en känsla av att det där inte var en vanlig fågel, det är någonting som lurar inne i skogen. Det känns som om vi inte är ensamma.” sa Harry och svalde hårt.
Så rätt Harry hade, så rätt.
Kapitel 40 – Puls
För Ron och Ginny gick det långsammare, de gick i ett ganska lugnt tempo med tanke på Hermione. Även om de behövde komma till ett sjukhus snabbt så kunde de inte springa, Ron var för orolig för Hermiones skull. Dessutom var de tvungna att vara försiktiga, de visste inte vad som lurade i skogen.
Ginny tänkte mest på Harry. Hon undrade var han var just nu, hur han mådde och om de stött på något eller någon i skogen. De rann tårar längs hennes kinder, hon grät tyst en lång bit. Ron märkte ingenting, han var för upptagen med att kolla på Hermione. Nästan varje minut kollade han så att hon hade puls. Oron för att hon inte skulle klara sig växte. Just nu kunde han bara hoppas.
Dagen blev till natt. Ginny och Ron blev tröttare och tröttare.
”Vi borde leta ett ställe för natten” sa Ginny till slut. Hon grät inte längre men hennes ögon glänste fortfarande från tårarna. Ron nickade instämmande. Han var verkligen trött de märkte han nu.
De hittade ingenting bättre än ett stort skyddande träd. Ron lade långsamt ner Hermione. Hermione gav inte ifrån sig ett enda ljud vilket oroade Ron. Han skyndade sig att kolla så de fanns en puls, det gjorde det men Ron kände på sig att det snart inte skulle det. Ron och Ginny somnade snabbt men de sov inte lugnt och tryggt. De båda två sov oroligt.
Ron vaknade med ett ryck. Bara en dröm, intalade han sig själv. Han hade drömt att han var på ett högt berg tillsammans med Hermione. Hon hade sagt att han svikit henne, att han inte förtjänade att leva. Ron hade fallit ner på knä, gråtit och bett om förlåtelse. Hermione hade bara vänt sig om och gått, hon hade inte kollat tillbaka en enda gång. Ron hade börjat springa efter henne men föll plötsligt ner för ett stup.
Ron var kall svettig och hans puls var hög. Han kollade på Hermione som nästan såg död ut. Oron kom tillbaka och hans hand letade efter puls på hennes hals. Han kände ingenting.
”Ginny!?” skrek Ron och började skaka i henne.
”Ginny, Hermione är död!!”
Kapitel 41 – En gammal man
Harry och Andy hade kommit på fötter igen. De båda var väldigt utmattade och minsta ljud fick dem att hoppa till. De sa inget till varandra, de fanns liksom inget att säga. De båda hade så mycket att tänka på, så mycket att oroa sig över.
Harry undrade hur det var med Ginny, Ron och Hermione. Men han kände de tre väldigt väl så han visste att dem klarade sig nog ganska bra ändå. Sen tänkte han mycket på Andys dotter. Han hade ingen aning om var dem skulle börja leta efter henne. Han hade nästan tappat hoppet på att Andys dotter skulle kunna vara vid liv. Men de sa han förstås inte till Andy eftersom de nog inte skulle få honom att må så himla mycket bättre. Fast Harry kunde ha fel också, han hade ju nästan helt gett upp hoppet för Hermione innan de hittade henne. De enda de kunde göra nu var att hoppas. Hoppas på det bästa.
I Andys huvud snurrade allt möjligt omkring. Hans dotter så klart, som han nästan oroade ihjäl sig för. Han kände att hon var vid liv eller snarare han ville verkligen övertala sig själv till att tro det. Men man måste tro och hoppas. Vilket han försökte göra trots dessa hemska förhållanden. Sedan tänkte han mycket tillbaka på resan. Att allt gått ut på att hitta Hermione och knappt någon tid lagts ner på hans dotter. Visst, han förstod Ron men samtidigt så gick ju Andy igenom detsamma. Varför försökte de inte hitta hans dotter lika mycket, de kändes rätt orättvist. Men han var ändå tacksam till de tre. De hade hjälp honom hit, gett honom mat och skydd. Varit öppna och trevliga. De var inte alla som var de, speciellt inte under dessa hemska tider.
Allt de kunde göra var att hoppas, hoppas på att det fanns någon gud där uppe som var god. Att de fanns någon som ville hjälpa dem.
Men alla deras tankar avbröts när ett skrik hördes. De var en gammal mans skrik, de kände igen rösten.
”Martin” utbrast de båda i mun på varandra.
Kapitel 43 – Slapp och stilla
”Vad ska vi göra?!” vrålade Ron ”Hjälp mig!”
Ginny som just vaknat var i chock, hon hade ingen aning om vad man skulle göra i såna här situationer.
”Har hon ingen puls?” frågade Ginny till slut. ”Ingen alls”, sa Ron och kollade oroligt på Hermione. Jag måste göra någonting, det får inte vara för sent.” sa Ron med gråten i halsen. ”Du har väl lärt dig av Hermione hur man gör hjärt-lungräddning, visst har du det?” frågade Ginny och lyste upp en aning. ”Ja.. Ja!! svarade Ron och drog sig lite närmare Hermione.
Trots att det hade varit länge sedan Hermione kommit hem med skivan och dockan som man skulle träna hjärt-lungräddning på så kom han ihåg det mesta. Det är bara sånt man inte glömmer lätt. Ron drog upp Hermiones haka lite sedan började han. 30 stycken sammanpressningar av Hermiones bröstkorg och sedan växelvis 2 stycken inblåsningar i hennes mun. Medans han gjorde inblåsningarna höll han fingrarna över Hermiones näsa så att luften inte skulle åka ut direkt utan så det skulle åka ner till lungerna. Ginny satt på knä bredvid, hon såg nervös och förfärad ut. Allt kändes mörkt och dystert. Inte ett enda ljud hördes från Hermione, vilket oroade de båda två. Ginny genomfors av en väldig rysning sedan började tårarna rinna längs hennes kinder.
Ron kämpade vidare, 30 stycken hjärtkompressioner och sedan 2 stycken inblåsningar. De hela var väldigt tungt och Ron kände sig snabbt helt utmattad men fortsatte ändå. Oavsett hur trött han än kände sig så kunde han inte sluta, han kunde inte ge upp för att det handlade om hans älskade. Om hans liv och hans framtid, Hermione.
Efter fem minuter började de kännas hopplöst. Hermione kropp bara låg där slapp och stilla. Men plötsligt gav hon ifrån sig ett hörbart andetag och Ron föll bakåt av lättnad och utmattning. Hermione hostade till och öppnade långsamt ögonen. Hon var vid liv!
Ginnys ansikte blev som en sol, hon nästan flög mot sin älskade vän. Omfamnade henne och började stortjuta. ”Skräm mig aldrig mer så där!” fick Ginny fram mellan allt snörvlande. Hermione kände sig yr och svag, hon föll snabbt ner på marken igen när Ginny släppt greppet om henne. Ron lade sig ner bredvid Hermione, strök henne över ena kinden och log mot henne. ”Min ängel, jag är så glad att du lever.” sa han och torkade bort tårarna med insidan av hans högra handflata. ”Tack min älskling.” sa Hermione och log tillbaka.’
Kapitel 44 – Min tur
”Martin, du lever! Vad hände med dig? Du bara försvann, förlåt vi trodde du var borta föralltid..” sa Andy som fortfarande inte kunde tro sina ögon. Andy försökte le trots att de såg att han var i stor smärta. ”Det är ingen fara med mig, jag förstår er. Det var helt rätt av er att leta vidare, ni gjorde helt korrekt. En gammal man som mig behöver ni inte bry er om.” sa Martin med en svag röst. ”Martin, det är klart att vi bryr oss om dig och klart vi hade letat vidare efter dig men vi trodde verkligen du var borta. Du är visst någon vi bryr oss om, vad hände med dig förresten?” frågade Andy och kollade på Harry som såg lika undrande ut som Andy.
”Jag blev förhörd, det var ganska hemsk men jag överlevde det hela. Jag lyckades rymma en natt när vakterna gick och skulle byta av med varandra men jag hann dock inte långt.” berättade Martin och lyfte på högra handen som han hade haft tryckt mot magen. Tröjan var blodig och både Andy och Harry förstod vad som hade hänt. ”Ena vakten hittade inte sin trollstav så han tog en kniv som var till deras bröd, han kom springande efter mig och helt plötsligt kände jag något i magen. Han var snabb och jag som är så gammal hade ingen chans. Mannen vände sedan och lämnade mig för att dö, han såg väl ingen nytta med mig.” fortsatte Martin att berätta, han suckade och stoppade snabbt tillbaka handen över såret. Han var i stor smärta, väldigt stor smärta.
”Du är en sann kämpe Herr Martin.” sa Harry och log mot Martin. ”Vi måste hämta hjälp, vi måste ju rädda dig!” sa Andy och kollat oroligt på Martin. ”Nej, min pojk. Hämta inte hjälp, det är min tur, det vet jag, det finns inget kvar för mig här. Kolla i innerfickan på min kappa.” sa Martin och nickade mot Harry. Harry hittade ett papper och kollade undrande mot Martin. ”Det är det papper som jag gav till Ginny just när vi träffades, jag hittade det. Hon måste ha tappat det, behåll det. Håll det hårt, det är ett viktigt papper som ni kommer vara glada över att ni har längre fram.” med dem orden lämnade Martin jorden.
Andy och Harry satt bara där, kollade stillsamt på Martin som tog sitt sista andetag. Harry visste att Martin inte ville att hans död skulle bli en stor grej, han ville inte att någon skulle gråta, han ville inte att någon skulle känna för stor sorg men Harry var inte så stark. Han grät tyst i någon minut men började sedan tänka på det Martin ville. Martin ville att Harry skulle utplåna det här hemska, onda som finns i magivärlden. Harry hade lovat Martin det. Det skulle han hålla också, han mindes vad Martin sa just innan de gav sig av på detta äventyr. Att oavsett vad skulle de stoppa det här, de skulle göra magivärldens bra igen. Harry och Andy reste sig upp, Harry tog tag i Martins armar och Andy i hans fötter. De lyfte honom till en liten gräs plätt och Harry tog en vacker blomma som växte just bredvid, lade den mellan Martins händer. Sedan stod dem där i en minut, helt tysta.
Kapitel 45 – Värdhuset
Trots att Hermione fortfarande var svag så kunde dom inte vänta längre på att någon skulle komma och hjälpa dem. De var tvungna att inse det själva och göra något snabbt. Så de beslutade sig därför att gå vidare.
Ron lyfte upp Hermione och bar henne i sin famn, de gick ganska snabbt med tanke på omständigheterna. Det hade regnat en del vilket syntes för att det var pölar och vattenfyllda gropar överallt. Framför dem var bara ändlösa slingor och det mesta kändes hopplöst.
”Tror du att vi klarar det?” frågade Ginny och kollade oroligt på sin bror. Ron hajade till efter ett litet tag, han hade gått lite i sina egna tankar och nästan glömt att Ginny gick bredvid honom.
”Det vet ingen men hoppas kan vi alltid göra” svarade Ron och föll sedan tillbaka in i sina tankar.
Efter lite mer än en timmes gång kom plötsligt ett kraftigt skyfall mot den sjunkande solen. Ron och Ginny började öka tempot lite, ingen av dem sa något utan de fortsatte gå i tystnad. Deras kläder var genomblöta, dem var hungriga och kalla. Det fanns inget annat att göra än bara hoppas att någonting bra skulle dyka upp snart.
Just som Ron och Ginny ville ge upp så såg dem framför sig en stor byggnad inne bland träden.
”Kolla, kolla där!” utbrast Ginny och började små springa.
Byggnaden var ett stort hus, det lyste i alla fönster och såg väldigt välkomnande ut. Ginny höll upp dörren för Ron och så steg de in.
De kom in i en stor ingång, det påminde om när man går in i ett hotell. När man ser den glada receptionisten stå vid incheckningsdisken. En häxa som såg ytterst trevlig ut log glatt mot de nya gästerna och gick genast fram för att hälsa.
”Vid Merlins skägg, vad gör ni ute i det här vädret?” frågade kvinnan och skakade Ginnys hand.
”Vi är vilse och skulle behöva ett ställe för natten”, svarade Ginny.
”Ja men då har ni kommit till rätt ställe mina kära, vad har hänt henne?” frågade häxan och kollade oroligt på Ron.
”Lång historia, hon behöver vila, har ni något rum ledigt?” frågade Ron som genast förstått att detta var ett värdhus. Häxan gick tillbaka till sin incheckningsdisk och öppnade en låda med olika nycklar. Hon tog fram en i mässing och gav den till Ginny.
”Rum 32, gå igenom sällskapsrummet och sedan första till vänster.” sa hon och log ett ytterst märkligt leende. Ginny tackade så mycket och gick sedan mot rummet. Först kom de till det stora sällskapsrummet där det var en stor blandning av häxor och trollkarlar, de satt allihopa samlade vid ett långt bord. Pratade och tycktes trivas väldigt bra tillsammans.
Ingen la riktigt märke till Ginny, Ron eller Hermione. De var mitt uppe i en diskussion om något spännande och alla verkade lyssna intensivt på vad som fanns att säga. De gick första till vänster och kom till en dörr där det stod 32. Ginny öppnade och sprang direkt in på toan. Ron kom in direkt efter Ginny och lade ner Hermione på den stora dubbel sängen.
Ron och Ginny hjälptes sedan åt att få av Hermiones fuktiga kläder, la en varm filt över hennes iskalla kropp och sedan satt Ron bredvid henne, höll hennes hand och hoppades på det bästa hela natten.
Kapitel 46 - Att våga släppa taget
Harry stod där nästan som tom, han visste inte riktigt vad han skulle göra nu. Martin var borta, det var bara Andy och Harry kvar nu. Andy vände sig bort från den döde Martin och gick iväg. Han satte sig ner på en klippkant, såg ut över skogarna som verkade oändliga och suckade tungt. Harry stod kvar ett tag och kollade ner på Martin.
Hans ansikte var livlöst och blekt. Kroppen var slapp och stilla. Harry satte sig ner på marken, hans ben var för svaga. Hela han var för svag för det här, han var inte en sådan som grät utan anledning. Han visste att han egentligen inte känt Martin speciellt länge så därför förstod han inte alls varför han satt med ansiktet i händerna, snyftandes.
Martin hade varit mer än en god gammal man, han hade verkligen varit en sann hjälte. Harry tog fram pappersbiten han fått av Martin, knövlade upp den och läste vad som stod där.
"Man måste våga hoppa även vid de högsta höjderna". Stod det med fet text, Harry förstod inte det här. Han förstod inte vad Martin hade menat med: Det är ett viktigt papper, ni kommer vara glada att ni har det längre fram.
Det kändes lite som om Harry redan varit med om det här, pappersbiten påminde Harry lite om kvicken han fått av Dumbledore. På den hade det stått, "Jag öppnas i slutet". Vad betydde det här då?
Harry som verkligen trott att det var över, han som trodde att han skulle spendera resten av sitt liv hemma, trygg och lycklig med sin familj. Harry som trodde att han hade lidit klart, han som trodde att lyckan äntligen kommit för att stanna.
Med en väldigt trött blick reste sig Harry upp, han gick mot Andy som satt och snyftade han med. Harry räckte över pappersbiten till Andy som tog emot den och läste vad som stod skrivet. "Vad menas med det här då?" frågade Andy och kollade mot Harry.
"Jag har ingen aning", sa Harry och kollade ut mot de gröna. "Jag har ingen aning", upprepade Harry och blundade. Sedan släppte han greppet om klippkanten och hoppade.
