Kronhjort och Lilja - av Ida
Titel: Kronhjort och Lilja
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 6
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Ännu en version av hur Lily och James blev ett par. Denna innehåller dock en liten twist med mugglarleken "Dunken!"
DEL 1
Potter och Black kom in i sällskapsrummet, och drog genast allas blickar till sig. Högresta och svarthåriga båda två, med exakt lika dana självsäkra, överlägsna flin klistrade i ansiktena.
”Tjena, Lils”. Potter höjde en hand och vinkade tvärs genom rummet mot henne. Lily log bittert och slog ihop boken hon höll på att läsa.
”Kalla mig inte Lils”. De båda killarna kom fram till henne och slog sig ner på stolarna mitt emot henne, utan att fråga om lov. Sirius vägde sin stol bakåt och såg sig runt i rummet, medan Potter i stället lutade sig fram mot henne, båda armbågarna i bordet och med genomborrande, brun blick genom glasögonen.
”Varför får jag inte kalla dig Lils?” frågade han oskyldigt. Lily lutade sig tillbaka i stolen och lade armarna i kors.
”Därför att det får det att låta som om du känner mig. Och jag vill helst inte förknippas med dig alls.” Hon stack boken under ena armen och lämnade sin plats vid bordet.
”Men Lils…” Hon snurrade runt, trollstaven framdragen och höjd. Gröna gnistor sprakade hotfullt ur tippen på den.
”Det är MISS EVANS, för dig, din respektlösa tjockskalle. Och kommer alltid att vara!” Med en knyck på nacken så att det röda håret flög gick hon demonstrativt och satte sig i andra änden av rummet, i den enda lediga fåtöljen. På nytt slog hon upp boken, men hon hann knappt börja läsa innan Potter schasade bort en fjärdeårselev från fåtöljen bredvid för att själv sjunka ner i den.
”Okej då, Evans. Varför är du så arg?” Lily stängde boken för andra gången och knöt nävarna ovanpå den.
”Det”, sa hon sammanbitet och utan att möta hans blick, ”skulle du också vara om du varje dag blev förföljd av skolans största idiot, som aldrig verkade inse att du inget hellre önskade än att han skulle lämna dig i fred.”
Black, som kommit för att luta sig mot väggen bredvid den öppna spisen mitt emot dem, skrattade och svepte det vilda, svarta håret ur ögonen.
”Var inte så hård mot James, miss Evans”, sa han och log sitt bland Hogwarts flickor berömda Black-leende mot henne. ”Han kan bli sårad.”
”Just det”, sa Potter och sköt upp glasögonen på näsan i en gest som kunde varit förnärmad.
”Det struntar jag fullkomligt i”, sa Lily med en axelryckning. ”Jag avskyr dig”.
Pojken med de nötbruna ögonen blinkade till, och för en kort sekund inbillade sig Lily att hon såg äkta sorg i dem. Men i nästa sekund var den ersatt med självsäkerhet igen.
”Vem försöker du lura, Evans? Vi vet båda två att du egentligen avgudar mig. Alla avgudar James Potter, det är inget du behöver skämmas för. Det är helt normalt.”
Black skrattade hånfullt.
”Du tror det va, James?”
”Tyst, Sirius, stör mig inte, ser du inte att jag är upptagen med att prata med min tjej?”
Min tjej? Potter har gått för långt- igen.
”Vadå din tjej? Och vad är det för struntprat du häver ur dig, om att alla skulle avguda dig?” utbrast Lily, rösten full av förakt. ”Är du faktiskt lika dum som du ser ut? Hur många gånger ska jag behöva säga det? Jag AVSKYR dig. Lämna mig ifred.”
”’Kontakta mig aldrig igen’”, föreslog Black, tydligt road av situationen. ”Och ha ett bra liv”.
Lily kastade en frän blick på killen vid den öppna spisen.
”Håll mun, Black. Du är inte bättre du. Jag vet vad du gjorde mot Zoe Stewart förra helgen, du borde verkligen skämmas.”
Blacks ögon mörknade.
”Du har inget med det där att göra, Evans”, sa han kallt. Potter såg misstänksamt från Lily till sin bäste vän.
”Vad då?” undrade han. ”Vad har du gjort med Zoe, Sirius?”
”Det är bäst att du ber Potter lämna mig i fred i fortsättningen, Black, annars kanske jag råkar försäga mig”, sa Lily giftigt och utan så mycket som en blick till på pojkarna stormade hon upp till sovsalen.
Där låg Alice och Keira i Alice’s säng och tjöt av skratt. Lily kom alldeles av sig med sin ilska när hon såg sina bästa vänner ha så kul.
”Vad är det?” undrade hon nyfiket. Alice tittade upp på henne och log strålandes med hela det runda, rara ansiktet.
”Gissa vem som just bjöd ut Nicole?”
Lily satte sig i fotändan av sängen och lutade ryggen mot en av pelarna. Nicole var den fjärde tjejen i Gryffindors sjundeårsklass.
”Nej, vem?” undrade hon nyfiket.
”Gregory Bulstrode!” Det var knäpptyst i två sekunder innan innebörden av de två orden sjönk in hos henne, sen brast alla tre tjejerna i gapskratt.
”Sluta skratta!” hördes det förtvivlade tjutet inifrån badrummet. ”Det är inte roligt!”
”Ånej, stackars Nic!” utbrast Lily och hoppade genast upp ur sängen och bort till dörren som ledde in till tjejernas badrum.
”Niccy, gumman, kom ut! Jag ska inte skratta mer!”
”Aldrig”, kved Nicole. ”Dom där andra kommer mobba ihjäl mig!”
”Alice, Keira, sluta skratta”, fnittrade Lily.
Dörren låstes upp och Lily slank genast in till den silverblonda lilla tjejen med de stora, förtvivlade ögonen som hade den mest underbara ljusblå färgen.
Lily kramade Nicole hårt.
”Det är inget att skämmas för, du kan ju inte rå för vem som blir intresserad av dig”, tröstade Lily. Nicole hängde med huvudet.
”Jag vet! Men det är pinsamt!”
”Förresten- du sa väl nej!?”
”Vad tror du?” skrek Nicole och gömde ansiktet i händerna.
”Bra!” sa Lily och andades lättat ut. ”Kom igen, Niccy, du kan inte stanna här resten av kvällen. Följ med ut så ska jag berätta vad som hände i uppehållsrummet förut.”
Flickorna låste upp och gick ut till sina vänner.
”Får jag gissa? James bjöd ut dig igen?” retades Nicole och kröp upp i sin säng.
”Haha, nej, faktiskt inte.” Lilys röst blev bister. ”Men det har med den där uppblåste korkskallen att göra.”
”Vad har med James att göra?” undrade Keira och drog händerna genom sina glamourösa, bronsfärgade, avundsvärda lockar.
”Ja, berätta”, kvittrade Alice.
”Jag tror äntligen att jag har funnit ett sätt att få honom att sluta förfölja mig”, avslöjade Lily belåtet. ”Jag berättade för Black att jag vet vad han gjorde mot Zoe Stewart, och att om han inte får Potter att sluta trakassera mig så avslöjar jag hans hemlighet för Potter.”
”Nej, vad taskigt”, klagade Keira. ”Lils, det är inte likt dig att vara elak.”
”Vadå? Vad har Sirius gjort mot Zoe?” undrade Nicole oförstående. ”Jag fattar inte!”
”Å, vet du inte det? Du får lova att inte säga det till någon!” utbrast Alice. ”Men Sirius och Zoe var ju på G, hon har gillat honom i evigheter. Och hon var jätteglad när han äntligen gick ut med henne. Och sen, tja, ganska snabbt,” Alice fnittrade till. ”Så hände det lite grejer. Om du fattar vad jag menar.”
”Inte så lite grejer, enligt ryktena”, sa Keira roat. ”Det lär visst ha hettat till ordentligt. Flera gånger”
Tjejerna fnissade.
”Men seriöst, det är väl inte så konstigt, vi snackar om Sirius Black, Hogwarts sexigaste elev. Någonsin. Den kroppen, mmm”, sa Nicole skämtsamt drömmande. ”Och dom ögonen.”
”Så jävla vackra.” Keira suckade. ”Hela han är så sjukt fin.”
Lily skakade på huvudet.
”Han är lika avskyvärd som Potter. Nej, han är värre.”
Tre par ögon ifrågasatte den rödhåriga flickans sunda förnuft.
Lily höjde händerna för att försvara sig.
”Okej, okej, han kanske ser bra ut! Men du har inte hört vad han gjorde än, Nicole. Zoe kom på honom med Tracy. Hennes bästa vän! Jag fattar inte hur man bara kan göra så!”
”Du skojar!”
”Nej, det är sant! Och Potter vet ingenting. Jag tror inte Black har berättat om det för någon av sina vänner, och varför skulle han göra det?”
”Han ångrar det sjukt mycket”, inflikade Keira till Blacks försvar.
”Men ändå!” Lily skakade äcklat på huvudet. Potter var jobbig, efterhängsen och trögfattad, men den där Sirius Black var en hjärtekrossare. Och därmed sorgligt opålitlig.
”Men hur fick ni reda på det då?” undrade Nicole.
”Zoe berättade för mig i förtroende”, sa Alice och rodnade skamset. ”Men jag litar på att ni tjejer inte sprider vidare detta till någon?”
”Självklart inte”, lovade Nicole hastigt. Keira och Lily nickade instämmande. Alice hade redan tvingat dem att lova.
DEL 2
Lily tog sällskap med Alice och Keira ner till frukosten morgon därpå.
”God morgon, miss Evans!” sa Potter högt och ljudligt när trion närmade sig Gryffindorbordet. Spridda fnissningar hördes från deras elevhemskamrater och även från Hufflepuffare från bordet intill dem. Det var bara för välkänt att han försökte få henne att gå ut med honom.
Alice stack en armbåge i magen på henne och stämde in i skratten.
”Alice, tyst”, väste Lily. Hon nickade bara till svar åt Gryffindors sökares hälsning, och försökte diskret dra Keira i armen för att hindra henne från att gå bort och sätta sig bredvid Black, Potter, Remus och Peter. Utan att lyckas.
”Keira, Alice”, hälsade Potter dem glatt.
”Hej James”, sa de i kör. ”Hej Sirius”, tillade Keira vänd mot Black som svarade nästan lika entusiastiskt som sin bäste vän.
”Hej, Remus”, sa Lily och ignorerade varulvens vänner totalt. Hon slog sig ner på platsen bredvid hans. Han ser lite hängig ut, tänkte hon. Är det fullmåne snart? Vänta lite- det är inatt! Å, stackare.
”Hej Lils.” Han log lite mot henne och hon log tillbaks. Potter blängde besviket på henne.
”Han får kalla dig Lils, men inte jag?” tjurade han. Remus såg frågande på sin bästa tjejkompis.
”Jag gillar Rem till skillnad från dig”, sa Lily hårt.
”Lily…” började Remus, men Potter avbröt honom.
”Visst, visst, jag har fattat det. Du tål mig inte.” Hans röst lät uppriktigt sårad. ”Du kanske till och med hatar mig, men inte vill ta ett sånt starkt ord i din lilla söta mun? Är det inte så, Evans?”
De övriga sex sjätteårseleverna stirrade nästintill chockat på James Potter. Vad skulle det här betyda? Hade James plötsligt tappat tålamodet med Lilys smädelser och ständiga avvisningar? James, den osårbare?
Till och med Lily blev ställd. Potter hade aldrig någonsin tidigare tagit åt sig av något hon sagt, därför hade hon inte fått dåligt samvete över vad hon än kallat honom. Han bara fick inte börja ta åt sig nu, då skulle hon ju bli tvungen att be om ursäkt! Och det hade hon ingen som helst lust med att göra!
”Potter?” undrade hon lågt. Han stirrade på henne med lika butter, anklagande blick som hon själv hade.
”Så nu kan du säga mitt namn? Ska du inte kalla mig skolans största idiot? Den mest korkade elev Hogwarts någonsin tagit emot?”
”Hör du, jag…”
”Vad, Evans? Kommer du med ursäkter? Har du äntligen insett att även jag har känslor? Att dina ord kanske sårar mig trots att det inte ser så ut vid första ögonkastet? För det gör de. Speciellt dina ord. Fattar du inte att ingen kan skada mig mer än du, eftersom jag älskar dig så mycket? Fan, jag önskar att jag aldrig hade blivit kär i dig. Jag har aldrig varit med om något jobbigare i hela mitt liv.”
Lily tappade gaffeln hon höll i. James vände bort blicken och reste sig häftigt upp, och marscherade ut ur den Stora Salen.
Mållös stirrade Lily ner i sin tallrik, oförmögen att se den svarthårige killen försvinna på grund av henne. Hon kände redan Remus hand på sin rygg, Black lutade sig fram över bordet mot henne och Keira sa tyst:
”Lily… han… han menar det nog inte…”
Alla visste att det var lögn.
Lily svalde, just nu ville hon bara skydda sig mot allas blickar. Om de åtminstone hade varit anklagande, men det var de inte, de var medlidsamma. Och det var ju fel!
”Mitt fel”, viskade hon tyst. Sen reste hon sig, slog handen för munnen och rusade ut ur Stora Salen.
”Lily!” ropade flera röster efter henne, men hon tänkte knappast stanna. Tårar hotade att tränga fram ur ögonvrårna när hon hörde Potters röst i huvudet åter och återigen. Allt han sa var sant. Hur kunde hon ha varit så hård mot honom? Hur hade hon kunnat missat att han faktiskt brydde sig och att han blev ledsen av vad hon sa?
När det var dags för lektionen i Förvandlingskonst så var Lily först att bli insläppt i klassrummet av Professor McGonagall.
”God morgon, miss Evans”, sa hon en aning förvånat när flickan omedelbart gick bort och satte sig i bortre, främre hörnet av klassrummet, istället för på sin vanliga plats i mitten.
”God morgon, professorn”, mumlade hon och la sina böcker på bänken.
”Är allt som det ska?” Å, det var ju typiskt att de skulle ha just McGonagall precis den här lektionen. Han såg alltid alldeles för mycket. Lily nickade hastigt.
Plötsligt stod hon framför hennes bänk. Hennes ansikte hade för en gångs skull inte den stränga uppsynen, ögonen bakom de fyrkantiga glasögonen var mjuka.
”Problem med unge mr Potter?” frågade hon vänligt, i en ton som tillät Lily att låta bli att svara om hon inte kände för det.
”Hur kunde ni vet det, professorn?” frågade hon halvt motvilligt förundrad. Hade det synts så tydligt på henne?
Lily såg upp i sin elevhemsföreståndares numer lätt rynkiga, leende ansikte.
”Jag kände det på mig, flicka lilla. Han tycker väldigt mycket om dig.”
Lily svalde hårt, tårarna hade precis torkat, hon ville inte riskera fler nu.
”Jag vet, professorn”, viskade hon. ”Och jag är inget annat än oförskämd mot honom”.
”Aha”, sa professor McGonagall plötsligt förstående. ”Jag förstår.”
Det tvivlar jag på, tänkte Lily förtvivlat. Det är trassligt och ologiskt. Jag har aldrig varit mycket för den kombinationen.
På samma sätt som professorn förstått vad som tyngde Lily, verkade hon förstå att Lily inte ville berätta mer. Hon gick bort till katedern och slog sig ner, samtidigt som hennes klass började anlända.
Nicole kom och satte sig bredvid Lily, med ett ansiktsuttryck som talade om att hon visste vad som hade hänt. Sakta fylldes klassrummet, men frånvaron av en alldeles speciell människa lyste klar. Han kommer inte, tänkte hon, och tårarna hotade igen.
”Nic?” viskade hon lågt och drog diskret med fingrarna under ögonen för att undvika att mascaran skulle rinna. ”Hur kan man sörja något som aldrig ens fanns?”
Blondinen log blekt och en aning osäkert, och det dröjde innan hon svarade:
”Jag tror att du sörjer det för att det fanns, Lils”.
”Snälla, kalla mig inte Lils”, svarade hon hest när tårarna envisades med att fortsätta rinna. Något mellan henne och James. När hon vaknat i morse hade tanken enbart irriterat henne, nu önskade hon intensivt att den var sann. Hon måste gottgöra James på något sätt. Be om ursäkt.
Från sina platser längst bak i klassrummet gjorde Alice och Keira oroliga gester. Keira hade tagit James plats bredvid Black, som även han såg frånvarande orolig ut.
De hade lektionen ihop med Ravenclawarna, och till och med de märkte att det var något på tok i Gryffindor-klanen. De åtta, som alltid var så sorglösa och uppmärksamma på lektionerna var nu alla tysta och okoncentrerade, varför saknades James och grät verkligen Lily där framme?
Lektionen var teoretisk, så Lily kunde förbli sittandes med håret hängandes som en gardin mellan henne själv och omvärlden en hel timme. När det äntligen ringde ut vad hon alldeles stel i nacken, och hon masserade den frånvarande när hon följde efter Nicole, Keira, Alice, Black, Remus och Peter ut ur klassrummet.
”Du vet inte vart han gick, va?” frågade Black och stirrade stint på henne.
Lily vände bort från honom och gömde händerna i ansiktet.
”Sirius”, varnade Keira och Lily tackade tyst sin kurviga vän med det vackra håret.
”Kartan”, sa Remus plötsligt, som om han fått en idé. ”Men bara låt bara Lily titta, Sirius, fattar du?”
Lily fattade då inte, och det verkade inte någon av hennes väninnor heller göra.
”Alltså…” började Peter, men Remus tystade honom med en blick.
”Det här är ett nödfall”, tillade han strängt.
”Vad pratar du om?” undrade Alice och såg på honom med stora ögon. Black såg högst motvillig ut.
”Månis… jag gillar inte tanken”, sa han ogillande, men Remus gav honom en så hotfull blick att han verkade ändra sig.
Jösses, ibland har han verkligen nytta av sina erfarenheter som blodtörstigt monster.
”Okej, okej. Men BARA Evans, då.” Black vände sig mot sin bäste väns stora kärlek och sa otåligt: ”Kom här, Evans.”
”Vart ska ni?” protesterade Keira och tog tag i Blacks arm. Han drog milt åt sig den igen och började gå ner genom korridoren.
”Stanna här”, sa han över axeln. ”Jag ska visa Evans en sak i sällskapsrummet. Säg till Kettleburn att vi blir sena.”
”Tramptass, för du tror väl inte att han tog den?”
Black stannade till och svor lågt.
”Det vore likt Tagghorn. Men vad fan, det är värt ett försök. Kom nu.”
Lily följde tyst efter den långe, bredaxlade Sirius Black bort förbi biblioteket, förbi korridoren som ledde till sjukhusflygeln och nerför marmortrapporna, genom entréhallen och ut i det imponerande trapphuset med alla vindlande, svängande trappor. Snabbt och vant tog han de mest pålitliga trapporna upp till dörren vilken ledde till korridoren där den tjocka damen hängde.
Lily hade aldrig varit i Gryffindorpojkarna i årskurs sju’s sovsal tidigare, men den var nästan identisk med flickornas. Fyra himmelssängar, fyra öppna, röriga koffertar, en mörk trädörr som ledde till badrummet.
Sängarna hade mässingskyltar med namnen Tagghorn, Tramptass, Måntand och Slingersvans på. Lily la märke till att ”Tagghorn” sov längst till vänster i det runda rummet, i sängen närmast badrumsdörren, precis som hon själv.
”Vad betyder namnen?” frågade hon tyst, när Black rotade i James koffert efter någonting.
”Vilka namn?”
”Tagghorn, Tramptass, Måntand och Slingersvans”, svarade hon och smakade på de märkliga orden. De var inte främmande, killarna hade kallat varandra de namnen några år nu. Och ingen utom de själva tycktes veta vad de stod för.
Black verkade ha funnit vad han letade efter, för han plockade upp ett pergamentstycke och lade det på sin säng, satte sig på kanten och såg henne i ögonen.
”Det var inte meningen”, sa han lågt. ”Det där med Tracy. Hon lurade mig.” Och han såg uppriktig ut. Lily gick fram och satte sig på motsatta sidan av sängen, i fotändan.
”Är det säkert?”
Black vände bort blicken. Hade Lily dömt de två marodörerna för hårt? Hade de verkligen känslor som alla andra människor innerst inne, under den där bilden av att vara okrossbara?
Det är klart att de har, Lily.
”Sirius?” sa hon mjukt. Han såg upp, skuggan av ett leende skymtades i de mörka ögonen.
”Lily.”
”Jag tror dig”, svarade hon log lite. ”Förlåt för det där igår. Jag var arg.”
Han ryckte på axlarna.
”Jag förlåter dig, Lils…y, Lily, menade jag. Men kolla här nu,” tillade han och drog fram sin trollstav och petade på pergamentpappret. ”Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikaren.” Och som spindelväv runt en spindel spred sig tunna bläcklinjer fram, slingrade sig över pappret och målade mönster. Mönster?
Herrarna Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn presenterar stolt Marodörkartan.
”Vad är det där, Sirius Black?”
Sirius log brett.
”Det här, Lily Evans, är Marodörkartan. Som inte bara är en utmärkt karta över vår kära gamla skola, inklusive dess hemliga korridorer, genvägar och smygvägar som leder till Hogsmeade, den visar även varje person som befinner sig på Hogwarts och dess omgivningar, var som helst, när som helst.”
Sirius vek upp kartan ytterligare och pekade sedan på det cirkelrunda rummet som var nämnt: ”Sovsal, pojkar sjunde årskursen.” Där fanns två namnlappar; Lily Evans och Sirius Black.
”Otroligt!”
”Jag vet.”
”Har ni gjort den här?” Det var makalös magi. Inte för att de fyra var ointelligenta, de var tvärt emot väldigt begåvade allihop (nåja, kanske inte Peter) men att de använt sina talanger för att skapa något så här kreativt och märkvärdigt i stället för att spränga toaletter eller förhäxa rustningar gjorde Lily glatt överraskad och märkligt nog lite stolt.
”Alldeles själva”. Sirius blinkade åt henne, och svarade sedan på hennes fråga. ”James är Tagghorn, som du kanske listat ut. Jag är Tramptass. Peter är Slingersvans, och Remus är…”
”…Måntand, för han är en varulv?” gissade Lily. ”Så vad står era namn för?”
”Hemlis.” Sirius flinade. ”Leta reda på James, nu.”
Och så reste han sig från sängen och lämnade sovsalen.
DEL 3
Överväldigad av möjligheterna med en sån här karta lade Lily sig på mage på Sirius säng och började noggrant studera den. Efter en stunds letande hittade hon Alice Hill, Keira Jackson och Nicole Smith på väg ner till lektionen i Skötsel och vård av magiska djur. Kartan visade hundratals namnlappar, som alla ständigt var i rörelse. Hur skulle hon någonsin hitta James Potter bland dem?
Men skam den som ger sig, tänkte hon bara och fortsatte leta. Okej, vi kör uteslutningsmetoden. James skulle aldrig gömma sig i fängelsehålorna eller korridorerna i källaren. Han skulle inte heller frivilligt sätta sin fot i biblioteket, sjukhusflygeln, troférummet eller på Missnöjda Myrtles toalett, så första våningen struntar jag också i.
Hon kvävde en gäspning och fortsatte leta, spänningen steg inom henne. Det var av ren slump som hon kastade en blick på Norrtornet på kartan, och hjärtat hoppade nästan över ett slag när hon såg den ensamma, orörliga fliken märkt ”James Potter”.
Lily ryckte åt sig kartan och rusade ut ur sovsalen.
I det runda rummet i vilket eleverna som läste Spådomskonst brukade sitta och vänta på att stegen till klassrummet skulle firas ner satt han, på en av bänkarna, med bakhuvudet lutat mot stenväggen och ögonen slutna. Solljuset som strilade in genom fönstergluggen föll på hans ansikte.
Lily smög längs med väggen på andra sidan det lilla rummet.
”James?”
Han hoppade till som om hon vrålat honom i örat, och stirrade vilt på henne innan han insåg vem det var.
”Gå bara härifrån, Evans.” Modfällt sjönk han ner på bänken igen, men Lily hade inga planer på att gå. Tveksamt gick hon fram och satte sig bredvid killen med det svarta, ostyriga håret och de runda glasögonen.
Det är nog första gången, som jag sätter mig bredvid honom och inte tvärt om.
”Förlåt, James. Förlåt för allt. Om jag hade vetat att det sårade dig, så hade jag aldrig kallat dig någonting av det där. Det förstår du va? Jag menade ju ingenting av det egentligen.”
James tittade på hennes händer, som hon höll hårt knäppta i sitt knä.
”Jag klandrar dig inte”, sa han dystert. ”Hör här, jag vet inte varför jag håller på som jag gör, jag vet ju att du avskyr när jag pratar med dig… Jag skulle också blivit arg.”
”Jag avskyr inte när du pratar med mig”, protesterade Lily. ”Jag blir bara så irriterad när du uppför dig som om jag är din flickvän. Och du borde vara arg på mig, för jag har betett mig hemskt! Jag skäms!” Även Lily såg nu ner på sina händer.
”Lily?” Hon log svagt och tittade upp, för att finna hans nötbruna ögon några decimeter från hennes. Hennes blick gled ner till hans läppar och hennes leende blev mot hennes vilja bredare. James tog hennes händer i sina och kramade dem.
”Var inte ledsen, ha inte skuldkänslor för min skull. Det är jag som har försatt mig i den här situationen, det är mitt fel.”
Lily svalde hårt och blev nästan tårögd av James plötsliga uppriktighet och känslosamhet.
”Jag menar allvar, Lily! Glöm det! Å nej, jag ser på dig att du inte kommer att göra det.” James vände bort blicken, med låtsad frustration. ”Du tar alltid på dig skulden för allas sorger”, klagade han. ”Sluta upp med det, du kan inte göra fel, du är ju Lily Evans!”
Lily log generat.
”James, tyst, det kan jag visst.”
Han reste sig och gick bort till fönstergluggen och tittade upp mot den blå himlen och stod där tyst en stund. Men så plötsligt ropade han:
”Lily! Kom, titta!”
Hon skyndade fram till fönstret och ställde sig bredvid honom, och han pekade mot rutan.
”En fallande stjärna, nu får du önska dig något.”
Lily brast i skratt.
”Det där är ingen fallande stjärna, James, det är ett mugglarflygplan. Föresten syns inte stjärnor på dagen, det vet du väl.”
James log finurligt mot henne.
”Du gör ju det.” Han tog hennes händer igen. ”Du är en stjärna, och dagarna är tyvärr enda tiden på dygnet jag får se dig.”
Lily rodnade och vände blicken från James strålande ansikte och tittade istället på flygplanet, som avtecknade sig mot vinterhimlen precis som en stjärna i rörelse, bortsett från att den inte lyste. En fallande stjärna?
”Okej då, om vi låtsas att flygplanet är en fallande stjärna, vad skulle du önska dig då?” frågade hon istället.
”En kyss”, sa James omedelbart och lockade henne återigen till skratt. Det här var den James hon känt i sex och ett halvt år. Den som alltid var lika rakt på sak och ogenerad.
En kyss. Så många gånger han erbjudit henne dem. Och aldrig hade hon tackat ja. För hon hade inte velat. Ville hon nu?
En känsla sa ja, det ville hon. Känslan växte till en tanke, som blev till ett ord.
”Ja”, mumlade hon. ”Samma här.”
James tog god tid på sig, han släppte hennes händer och la istället händerna på hennes midja och drog henne närmare.
Lilys händer smög sig sakta över hans vita skjorta och upp till hans axlar, för att sen knäppas ihop i hans nacke. Hon fick ställa sig på tå för att nå, men då böjde han sig äntligen ner och kysste henne, ömt och länge.
Följande morgon var lördag, och således första dagen på jullovet. Lily hade bestämt sig för att stanna på Hogwarts över julen, på grund av FUTT-examensproven som hon aktivt pluggade inför, och Alice gjorde likadant. Det gladde Lily att James för en gångs skull också stannade kvar, precis som Sirius och Remus.
Lily brukade alltid vara hemma över julen, så hon visste inte om det var ovanligt eller inte att skolan de här tvåveckorna bara befolkades av ett trettiotal elever sammanlagt.
Klockan var halv elva, Lily och Alice hade varit nere och ätit frukost men de hade inte sett en skymt av James, Sirius eller Remus. James och Sirius! tänkte hon förundrat, när hon och Alice njöt av att ha uppehållsrummet nästan helt för sig själva genom att grilla marsmallows i brasan i den öppna spisen. Tänk att jag försonats med dem båda två på en och samma dag. Det är inte klokt. Och James kysste mig!
Både hon och James hade varit väldigt hemlighetsfulla när de anlänt till Professor Kettleburns lektion, men James hade haft armen om hennes axlar och orsakat att stort avbrott i lektionen av Gryffindorarnas jubel och Hufflepuffarnas applåder.
Som sagt, det var ganska välkänt på skolan att James jagat Lily väldigt länge.
Men någon mer kyss hade det inte blivit, bara en snabb gonattpuss inför tre väldigt fjantiga bästa väninnor.
”Var håller pojkarna hus?” undrade Alice roat och bet försiktigt i den gyllenbruna marshmallowsen som hon spettat på grillpinnar Lily trollat fram ur tomma intet.
”Ingen aning”, svarade hon med en axelryckning och stoppade in en marsmallows i munnen utan att bry sig om att grilla den. Remus kunde hon förstå om han tog sovmorgon, han hade med all sannolikhet haft en sömnlös natt, men James och Sirius verkade ta det som en ursäkt att få sova länge de också.
Det skulle inte förvåna mig om Rem är väckarklockan i det där gänget. Utan honom skulle de andra väl aldrig komma ur sängen på morgonen! Nämen, när man talar om trollen.
”När man talar om trollen!” fnissade Alice, och Lily vände sig genast om på golvet och fick syn på tre till synes utmattade unga män som praktiskt taget raglade ner för spiraltrappan. De såg allihop ut som om de led av något i stil med kraftig baksmälla, med håret på ända och rödsprängda ögon.
”Remus”, mumlade Sirius och gned sig häftigt i ögonen. ”Har du aldrig hört talas om min tolv-regel? Aldrig gå upp före klockan tolv när det är jullov. Eller sommarlov. Eller helg…”
Remus, som hade påsar under ögonen och som gäspade upprepande gånger, sjönk ner i närmaste fåtölj.
”Nej, aldrig.”
James såg ut att kunna somna där han stod.
”Jag går och lägger mig igen”, muttrade han och gjorde ett försök att vända tillbaks, men Remus protesterade.
”Nej! Nej… Vi kan inte sova bort hela fö-första dagen på ju-uuaaaaaa…”
Lily och Alice skrattade när de såg Remus kämpa för att kunna tala trots jättegäspningen. Till och med James skrockade.
”Och exakt vad är en ’juuuuaaaaa’ för någonting?” Han hoppade upp och satte sig på kanten av Lilys älsklingsbord, tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen. Remus skrattade matt. Efter att ha satt tillbaks glasögonen på näsan igen gjorde James en upptäckt:
”Haha Sirius, du har satt på dig skjortan ut och in.”
Ogenerat knäppte Sirius upp skjortan, drog av sig den och vrängde rätt den, utan att bry sig om att tjejerna i rummet hade fri utsikt över hans vältränade, muskulösa överkropp. Alice och Lily växlade en blick- nu skulle Nicole och Keira varit här…
”Nej, nu måste jag ha frukost innan jag avlider!”
DEL 4
Lily och Alice roade sig med en andra frukost i köket tillsammans med James, Sirius och Remus, som alla blev betydligt mer vakna av lite korv, ägg och stekt bacon.
Båda flickorna hade besökt köket förut, men bara en gång och det hade varit en ren slump att de hittat den hemliga dörren.
James, Sirius och Remus verkade vara stamgäster.
”Jag visste inte att någon annan än vi visste hur man tog sig in dit”, muttrade Sirius när de mätta och belåtna begav sig tillbaka upp till Gryffindortornet.
”Ja, det känns inte likt er att springa runt och veta om Hogwarts mest värdefulla hemlighet, ni som är så duktiga och ordentliga”, retades James och drog Lily intill sig.
”Ni kanske har felbedömt oss”, blev hennes hemlighetsfulla svar och hon la kärvänligt ena armen om James midja.
Sirius vände sig om och började gå baklänges för att kunna titta på de två, Lily kände på sig att han hade någon särskilt fräck kommentar på gång. Därför brydde hon sig inte om att varna honom när en rustning sträckte ut foten och fällde krokben på honom.
”Jävla rustning!” skrek Sirius och hoppade genast upp. ”PEEVES!”
Poltergeisten uppenbarade sig omedelbart, med ett fruktansvärt falskt oskyldigt leende.
”Kan jag stå till tjänst med något?”
Sirius drog blixtsnabbt fram sin trollstav och skrek:
”Levicorpus!”
Peeves for genast runt tills han hängde uppochner. Ilsket hötte han med sina tjocka knytnävar och satte igång att skrika, men James pekade på honom med trollstaven och sa nästan uttråkat:
”Tunglås.”
Peeves uppförde sig som om han höll på att bli strypt och det hemska oljudet tystnade omedelbart.
”Vad gör ni med honom?” frågade Alice, men det fanns knappt någon oro alls för poltergeistens skull, mest nyfikenhet.
Sällskapet fortsatte genom korridoren och lämnade Peeves åt sitt öde.
”Vi håller på att lära Peeves en läxa”, förklarade James. ”Man muckar inte med marodörerna.”
”Marodörerna?”
Lily sökte Remus blick och fann den genast. De var prefekter båda två, Remus var till och med försteprefekt, och hade det varit vilka andra elever som helst så hade ingen av dem tvekat att dragit av tjugo poäng. Även fast de inte var Peeves största fans.
Remus smålog och Lily sänkte blicken.
Undrar hur långt de måste gå för att vi äntligen ska ingripa? tänkte hon förstrött, och bestämde sig för att inte tänka mer på den saken.
Tillbaka i sällskapsrummet återgick tjejerna till att grilla marsmallows.
Mitt älsklingsgodis! Och min stora last. Mmm, lika fluffiga och mjuka som snöflingorna som virvlar utanför fönstret. Vad poetiskt det lät, det måste jag komma ihåg att skriva ner i min dagbok. Lily åt som vanligt lika många marsmallows ”råa” som grillade.
Sirius och James spelade knallkort, och Remus hade näsan i en bok.
”Jag har tråkigt!” utbrast James när han förlorade sitt andra parti. ”Det måste finnas något nytt att hitta på.”
”Lek kurragömma”, föreslog Alice oseriöst.
James hoppade upp ur stolen och stirrade på den svarthåriga tjejen vid brasan.
”Ja!” ropade han. ”Vilken bra idé!”
”Kurragömma är tråkigt”, klagade Sirius. ”Och löjligt.”
”Det är bara för att du är så dålig på det”, konstaterade Remus.
Då ställde sig även Sirius upp.
”Är jag inte alls! Det finns inget jag är dålig på!” försvarade han sig häftigt.
”Jo, Forntida runskrift”, sa Alice och skrattade. ”Jag såg ditt betyg på den senaste uppsatsen. Ett K. Till och med Nicole hade bättre.”
James pekade på sin bäste vän och skrattade skadeglatt. Lily höjde skeptiskt ögonbrynen, men Sirius verkade inte bry sig nämnvärt mycket.
”Forntida runskrift! Vem bryr sig om så fåniga saker som Forntida runskrift? Jag menar, jag är hellre bra på riktiga saker….”
”…som kurragömma?”
Lily och Remus skrattade och Alice log självbelåtet.
”Sluta tjafsa, lyssna här i stället!” sa James ivrigt som hoppat upp och ställt sig på bordet.
”Nej, som ’levicorpus’”, väste Sirius illmarigt och pekade på Alice med trollstaven. Hon tjöt till och fumlade efter sitt trollspö, men Lily var snabbare.
”Protego!”
”Levicorpus!”
Förhäxningen studsade mot Lilys sköld och träffade Remus istället, som skrek till och plötsligt hängde upp och ner i vristen.
”För i helvete Sirius!” skrek han och hans bok föll ur greppet på honom.
”Idioter!” ropade James irriterat och med en snärt med trollstaven fick han varulven att falla i marken igen. ”Nej!”
Remus skickade en kittlingsbesvärjelse mot Sirius, men missade.
”Kan ni lägga av?” James höjde trollstaven igen, men träffades till svar en silencioförtrollning av Remus och en stopp-förhäxning av Sirius, som hejdade honom i steget.
Alice och Lily backade långsamt undan från vad som blivit rena krigszonen. Remus verkade väldigt angelägen att få hämnas, han skickade förhäxning efter förhäxning efter Sirius men han parerade varenda en av dem.
”Glöm inte”, sa han lugnt, ”att jag är oslagbar.”
Remus blängde på upphovsmannen till att hans lässtund blivit förstörd.
”Glöm inte”, sa han uppretat, ”att jag är en varulv. Du ska få sota för det här nästa gång det blir fullmåne, Tramptass, var så säker.”
Alice drog häftigt efter andan och stirrade på killen hon trott hon känt hyfsat väl i sex och ett halvt år, och först då verkade Remus inse sitt felsteg.
”Du är en varulv! Det är därför du är borta från skolan en gång i månaden!”
Finite Incantatem, tänkte Lily och pekade på James som återfick rörelse- och talförmågan.
Tystnaden i Gryffindortornet var så kompakt att den nästan gick att ta på.
”Gör det någon skillnad, Alice?” undrade Remus trött. ”Spelar det någon roll?”
Alice såg chockat från den ene till den andre i rummet, och insåg att hon var den enda som inte hade vetat något.
”Du visste!” viskade hon förskräckt till Lily som log beklagande. ”Varför sa du inget?”
”Det är hemligt.”
”Lova att inte säg det till någon!” vädjade Sirius. ”För då blir Rem utslängd härifrån.”
”Vet lärarna om det här? Vet Dumbledore?”
”Det är klart att han gör”, sa James och himlade med ögonen. ”Det är tack vare den mannen som Remus får gå här över huvud taget.”
”Är du rädd?” frågade Remus dystert. Alice drog några djupa andetag, och såg vädjande på Lily.
Lily log uppmuntrande.
”Nej”, svarad hon till slut uppriktigt. ”Jag blev bara så chockad.”
Remus ryckte på axlarna.
”Jag borde inte ha slängt ur mig det sådär.”
”Alltså, jag är glad att jag fick reda på det, även om jag förstås tycker synd om dig. Det kan… inte vara lätt.”
Av någon anledning försökte James och Sirius plötsligt kväva sina skratt.
Det var pusselbiten Lily behövde.
”Det var fullmåne i natt”, sa hon och såg spänt på dem. ”Och ni har varit vakna hela natten, eller hur? Alla tre? Och era smeknamn-”, fortsatte hon högre när de tre killarna stirrade på henne som förstelnade, ”Måntand står för Remus, som är varulv. Det kan man förstå. Men Tramptass och Tagghorn? Om jag gissar rätt, så har ni varit tillsammans med Remus i natt, och det kan ni inte ha varit som människor för då skulle ni inte ha skrattat. Varulvar är inte farliga för djur, så jag drar slutsatsen att ni är animagusar.”
När ingen sa emot henne skakade hon på huvudet.
”Ansvarslösa idioter.”
”Är det sant?” frågade Alice andlöst. ”Är ni animagusar?”
James ryckte nonchalant på axlarna.
”Vi har varit det i nästan två år”.
”Hey, ska vi inte ta och berätta vilka djur vi förvandlar oss till också? Vad vi brukar göra när det är fullmåne? Vad vi gjorde i natt?” Sirius lät bitter. Han gillade tydligen inte att deras hemligheter avslöjades en efter en.
”Tramptas… du är en hund, eller hur, Sirius!” skrattade Alice plötsligt.
”Japp, han är en hund. Jag är en kronhjort”, sa James stolt.
”En kronhjort?” sa Lily en smula överraskat. ”Varför just kronhjort?”
”Därför att jag är ståtlig, vacker, intelligent, snabb, stark…” räknade sökaren på fingrarna, men Lily gick bara fram till honom och hoppade upp på bordet bredvid honom och tog hans hand.
”Det känns skönt att veta din hemlighet”, sa hon lågt. James kysste henne i håret och en rysning fortplantade sig genom hennes kropp.
Lily förde upp handen och strök James över det kolsvarta, ostyriga håret. Han flinade och hejdade hennes hand med sin egen.
”Förstör inte min frisyr, Lils”, mumlade han och kysste henne på munnen.
Lily glömde snabbt bort att det fanns fler i rummet än de, och lösgjorde sin hand ur hans för att kunna fortsätta leka med fingrarna i det mjuka håret i nacken samtidigt som hon besvarade kyssen.
James la båda sina händer på hennes höfter och precis när hon tillät hans tunga att stryka mjukt mot hennes hörde de Sirius,
Eller ska man kalla honom Tramptass?
röst som sa:
”Det där ser mysigt ut, får man vara med?”
DEL 5
Det där var kanske inte så smart…
”Är du säker på att det där var en så bra idé, Lily?” Återigen klarade Alice skickligt av att formulera Lilys tankar högt. De satt och åt lunch i den märkligt tomma Stora Salen. Förutom de själva fanns där fyra fjärdeårselever och två andraårselever från Gryffindor, som Lily inte visste vad de hette, vid Hufflepuffbordet satt en liten klunga femte- och sjätteårselever, Ravenclawbordet var tommast med endast tre sjundeårselever och Slytherinbordet fullast med vad som såg ut att vara hela sjundeårsklassen, åtminstone halva femte och hela fjärde. Bland dem skymtade hon Severus välbekanta profil, som vanligt omgiven av de skummaste eleverna på hela skolan.
Nej, Lily var inte säker på att det hade varit så smart att ge James idén att de skulle leka Dunken, den mycket roligare varianten på kurragömma. Som varken Alice, James, Sirius eller Remus hört talas om förut.
Måste vara en mugglarlek.
I alla fall, James hade varit väldigt, väldigt entusiastisk till idén när Lily förklarat hur leken gick till. Och han fick den fenomenala idén att alla elever skulle vara med och leka den, så nu var han, Sirius och Remus på väg bort till Dumbledores kontor för att be om lov att få starta leken.
”Nej, jag är inte säker”, svarade hon med en suck på Alices fråga och tittade mot dörrarna.
Kunde de inte komma någon gång?
Det dröjde ytterligare en kvart innan trion av två svarthåriga och en brunhårig dök upp i dörröppningen.
”Vi fick! Vi fick!” hojtade James och allas blickar i rummet drogs mot honom, lärares som elevers, något han nöjt lade märke till. Han gick ett par steg, väl medveten om att alla i salen tystnat för att försöka få en ledtråd om vad han just fått tillåtelse till.
”Tyvärr!” ropade han med spelad beklagelse. ”Jag vet att jag är vacker, smart, perfekt- och så vidare i all evighet- men jag är upptagen.”
Lily kunde inte annat än le åt James. Hela han strålade av stolthet över att äntligen få säga det högt.
”Vem är den lyckliga?” ropade en Ravenclawflicka från deras Förvandlingskonstklass som hette Elinor.
”Lily Evans!” svarade Sirius Black pompöst. ”På tiden, eller hur?”
Elinor busvisslade till svar och hennes två vänner, Patrick och Leo, applåderade skämtsamt.
De är så härliga, Ravenclawarna. Hade jag inte hamnat i Gryffindor så hade jag trivts jättebra där.
Snabbt fick de medhåll från Hufflepuffbordet, som stämde in i applåderna. James gick fram till Lily, gav henne en hastig kyss och drog sedan med henne, Sirius, Alice och Remus upp mot honnörsbordet längst fram i salen.
Han och Sirius utväxlade en blick, tog sedan samtidigt fram sina trollstavar, riktade dem mot sina strupar och sa:
”Sornus”.
”Hallå, hallå, testar, testar”, sa Sirius skämtsamt, och hans ljud dånade ut i rummet och Lily, Remus och Alice stoppade som en man fingrarna i öronen.
”Det funkar, Sirius”, konstaterade James belåtet. ”God dag, kära skolkamrater”, fortsatte han sedan formellt vänd mot elevskaran.
”Tjena Potter”, hördes det från Slytherinbordet.
”Mr Lupin? Mr Lupin! Och miss Evans”, hördes professor McGonagalls röst bakom dem.
Lily och Remus vände sig om och gick fram till sin lärarinna.
”Vad är det som pågår!” krävde hon att få veta.
”Professor Dumbledore gav oss lov att anordna, hm, jullovsaktiviteter”, sa Remus glatt. ”Vi ska leka en mugglarlek som heter Dunken. Ingen elev kommer att komma till skada, och det är bara för skojs skull.”
McGonagall stirrade häpet på de båda prefekterna som log brett tillbaka.
”Jaså… säger ni det så?”
”Japp, professorn, det gör vi”, sa Lily och blinkade innan hon vände om och sällade sig till Alice, som stod flera meter bort från skolans marodörer nummer ett och två och fortfarande höll för öronen. (”Seriöst, man blir ju döv!”)
”Är alla elever som bestämt sig för att stanna över lovet här i salen?” frågade James elevskaran med sin förstärkta röst.
Om någon trots allt inte är det så kommer han eller hon snart att dyka upp, det skulle inte förvåna mig om James röst hörs ända upp till astronomitornet.
”Ja!” ropade någon.
”Underbart!” svarade Sirius. ”För vi ska leka en lek, och det är bättre ju fler som är med.”
Ett mummel spred sig i rummet. En lek?
Just precis.
”Världens största och första Dunken-lek på Hogwarts!” förkunnade James stolt.
Mumlet blev till ett sorl av pladdrande röster. Lily såg förväntansfulla såväl som skeptiska miner, och hon kunde säga vilka i salen som var mugglarfödda bara genom att se på deras reaktioner. Det var de som log mest uppskattande och som viskade ivrigast med sina kamrater.
”Det är en mugglarlek”, fortsatte James, och så satte han igång att förklara hur leken gick till.
”Och regler, regler, annars kommer Jamie att fuska!” insisterade Sirius när James var klar. Elevhopen småskrattade.
”Jag fuskar aldrig”, sa Gryffindors sökare förnärmat.
”Alla som VET att Jamie fuskar så fort han får tillfälle räcker upp en hand”, utmanade Sirius sin publik och sträckte omedelbart upp en arm i luften, tätt följd av resten av rummets Gryffindorelever.
Eleverna skrattade ännu mer, och majoriteten av dem räckte upp handen.
”Ledsen att behöva säga det, men du ser ut att bli nedröstad”, sa Sirius utan att låta ett dugg beklagande och fick återigen skolans kvarvarande elever att skratta högt.
Sirius kan verkligen tala till en publik, tänkte Lily imponerat. Han är en naturbegåvning. Ler och skämtar som om det vore den enklaste saken i världen. Inte konstigt att så många tjejer tycker om honom.
”Vilka börjar räkna?” frågade Alice killarna.
”Jag, Sirius och Remus börjar räkna”, berättade James knipslugt för åhörarna. ”Och kom ihåg- det är klart att man får använda magi. Och, hrm, vi har bestämt att man bara får vara på första våningen. Alla som sticker någon annanstans blir diskade.”
”Nå, är ni med? Alla som är med räcker upp en hand!” ropade Sirius, och glömde helt bort att hans röst var tio gånger starkare än normalt.
Allas händer i salen räcktes ändå upp, förutom lärarnas då. De satt bara och studerade de två killarna, som så ofta var upphovsmän till rackartyg och lustiga spratt, men som nu föreslog något riktigt kreativt och kul.
”Toppen!”
Professor McGonagall harklade sig bakom dem, och reste sig. De vände sig om och gav henne respektfullt ordet.
”Res er upp!” befallde hon. De sittande eleverna gjorde som de blev tillsagda, och i samma ögonblicket försvann lunchen från borden och de blev soprena.
”Snacka om bra timing”, viskade Alice till Lily.
”Jag säger bara…” och med en sväng med trollstaven fick hon borden och bänkarna att radas upp längs med sidorna av rummet, ”…lycka till.” Ett litet småleende skymtades som hastigast hos deras elevhemsföreståndare.
”Tack, professorn!” sa James entusiastiskt (han och Sirius hade barmhärtigt nog återställt volymstyrkan på sina röster vid det här laget).
”Eh, hör ni? Vad ska vara ’dunken?’” frågade Lily. ”Vi behöver något att dunka på.”
”Hoppsan, glömde nästan”, flinade Remus och svängde med trollstaven, och en vanlig, enkel papperskorg uppenbarade sig i luften framför honom och föll i golvet med en duns.
”Den kan man sparka och dunka hur mycket man vill på.”
En papperskorg? Fast varför inte.
Snabbt skyndade Remus ut med papperskorgen i mitten av Stora Salen, och de andra följde efter honom ner.
”Vi räknar till tvåhundra!” varnade han innan han satte sig på den upp- och nervända papperskorgen och höll för öronen och blundade. James och Sirius satte sig på golvet intill, och gjorde likadant.
”Ett, två, tre…” Leken var igång.
Lily och Alice fnissade upphetsat och rusade efter de andra eleverna ut ur salen.
”Var ska vi gömma oss?” frågade de i mun på varandra och brast sedan i skratt igen.
DEL 6
De sprang uppför den breda marmortrappan till höger och ner genom korridoren som så småningom skulle leda till biblioteket.
”Vänta!” utbrast Alice plötsligt och tvärnitade. ”Jag tror att det finns ett utrymme här bakom, titta…” Hon slank in bakom en vinröd gobeläng föreställandes en enorm fågel Fenix. ”Kom här Lily! Jag och Nic gömde oss för Filch här en gång.”
Lily följde efter in bakom den tunga duken av vävt tyg. Den dolde en nisch där två personer alldeles lagom fick plats.
”Men vi kommer att bli hittade direkt”, sa Lily tveksamt. Alice skakade på huvudet.
”Nejdå, kolla här”. Hon slog lätt med sitt trollspö på Lilys huvud, och det kändes precis som om hon knäckt ett ägg där. Något kallt rann ner över ansiktet, ner i nacken på henne och spred sig snabbt över hela hennes kropp.
”En dissillisioneringsförtrollning! Vad smart”, sa hon uppskattande och Alice utförde en på sig själv också. Snart såg de båda flickorna ut precis som en del av den mörka stenväggen bakom dem. Lily fick en idé.
”Muffliato!” Hon riktade trollstaven mot gobelängens baksida. ”Nu kan ingen höra oss här inne”.
”Fantastiskt, Lily!” Tjejerna gjorde en high-five, tände sina trollstavsspetsar (”lumos”) och satte sig sedan på nischens golv och väntade.
”Nu blev det ju riktigt hemtrevligt”, log Lily. ”Saknas bara en påse marsmallows.”
”NU KOMMER VI!” hördes Sirius dämpade vrål.
Nu är det upp till bevis om våra skyddsåtgärder fungerar.
Tidigare än hon väntat närmade sig springande fotsteg genom korridoren, men de passerade gömstället. Lily vågade sig på att öppna en glipa mellan tyget och väggen, och såg ryggen på James som nu satt riktning mot biblioteket med trollstaven i högsta hugg.
”Det var James”, talade hon om för sin väninna, som log upprymt.
Plötsligt hördes springande steg, fast åt andra hållet. Kapplöpning.
”Några har blivit hittade!”, viskade Alice trots den ljuddämpande förtrollningen. Strax hördes James tjut:
”Dunken för Westwick!”
”Elinor hittad”, sa hon i onödan. De lyssnade spänt vidare.
En liten stund senare hördes en gäll röst skrika:
”Dunken för mig!”
Och så fortsatte det nästan en halvtimme. Steg skyndade fram och tillbaka förbi Lily och Alices gömställe många gånger, men det var aldrig någon som fick för sig att titta bakom Fenix-gobelängen.
Fyra gånger hörde de hur dueller bröt ut, elever som inte ville låta sig ’dunkas’ försökte av ljudet att döma lamslå jagarna för att hinna fria sig själva, men Sirius, James och Remus var alla skickliga duellanter och det verkade som om ingen lyckades.
”Det här börjar bli tråkigt!” sa Alice till slut uppgivet och stack ut huvudet i korridoren. ”Faan!” skrek hon sen och rusade ut från deras gömställe. Lily kikade ut och fick en hastig glimt av Sirius som precis rundade hörnet mot marmortrapporna.
Han såg henne. Å, vad typiskt. Nu är jag ensam.
Lily var väl medveten om att ju längre man klarar av att hålla sig gömd, desto större press får man på sig att fria alla andra.
Om jag bara hade haft James osynlighetsmantel! kunde hon inte låta bli att önska. Jag skulle verkligen vilja vara den som friade alla. Jag brukar alltid bli hittad först, fattar inte varför.
Lily stack försiktigt ut huvudet, noga med att hålla sig helt still så att ingen rörelse kunde uppfattas och avslöja att hon inte var en del av varken väggen eller gobelängen, även om dissillisioneringsförtrollningen lät det se så ut.
Hon lät ögonen vandra från fackla till fackla i korridoren, och fick en idé. Det fanns inga fönster i just den här korridoren, allt ljus kom från facklorna.
Om hon kunde släcka dem, skulle hon kanske kunna ta sig bort till marmortrappan osedd… Men var skulle hon gömma sig sen?
Otåligt sträckte hon på halsen. Hon visste att det stod två rustningar på var sida om den låga trappan, men det skulle aldrig gå att gömma sig bakom dem.
Tänk, Lily, tänk…
Hjärtat slog nervöst och upprymt. Skulle hon ta risken? Hon kunde förstås försöka lamslå eller åtminstone hejda någon av killarna om de fick syn på henne.
Ja, nu har jag en plan. Dags att sätta den i verket.
Långsamt klev hon ut från den dolda nischen och såg hela tiden oroligt bort mot hörnet i korridoren. Ingen kom än i alla fall.
Med en häftig sväng på staven utplånade hon allt flammande ljus i facklornas övre ände och korridoren försänktes i mörker.
Det kommer inte att dröja länge innan killarna upptäcker att någon är här, tänkte hon och motstod lusten att smyga långsamt för att i stället tyst som en katt springa ner mot korridorens ände. I skuggan från en stor urna sjönk hon ner i hörnet, nu var trappan rakt framför henne. Hon befann sig fortfarande i mörkret, men hon behövde hitta ett gömställe närmare Stora Salen innan hon planerade sitt nästa drag. Och där ute var det ljust.
”Hörni, någon har släckt här!” ropade Remus upphetsat och sprang upp för marmortrappen- rakt mot henne, även fast han inte såg henne än.
Förlåt, Remus! Lamslå!
Varulven föll i golvet med en duns, förstelnad från topp till tå.
”Remus?” hojtade Sirius som även han kom springandes. ”Hallå?”
Förlåt, Sirius. Petrificus totalus.
Sirius föll framstupa ner bredvid sin vän, även han stel som en pinne. Lily kastade en beklagande blick på dem och gjorde en rusning mot Stora Salen. Ner för trappan, in genom dubbeldörrarna.
Tusan också, James!
”Silencio!” skrek hon när James triumferande fick syn på henne från andra sidan rummet. Besvärjelsen träffade mitt i prick och James gapade, men inget ljud kom. Lily sprang det snabbaste hon kunde mot papperskorgen, ivrigt påhejad av alla hittade elever, och James som inte kunde hindra henne på något annat sätt än att förhäxa henne, skickade iväg stumma besvärjelser i hennes riktning. Lily lyckades parera varenda en, innan hon skrek:
”Dunken för alla!” och sparkade till papperskorgen så att den flög iväg över golvet. I samma sekund träffades hon av en levicorpus och fann sig hänga upp och ner i luften.
Motbesvärjelsen kom snabbt från Alice, innan Lilys kläder han åka ner och avslöja hennes underkläder. Alice riktade även sitt trollspö mot James.
”Hur i helvete lyckades du med det där!?” Han var inte det minsta arg, bara imponerad. Först då upptäckte hon att ingen sprang för att gömma sig igen.
”Var jag sist?” undrade hon häpet.
”Javisst!” förkunnade Alice stolt och gav Lily en kram, men hon gjorde sig snart fri och sprang ut ur salen igen.
”Vart ska du ta vägen?” ropade James efter henne. Lily rusade fram till de två förstenade pojkarna ovanför marmortrappan, och löste dem ur förhäxningarna.
”Maken till fult knep har jag då aldrig sett”, fnös Remus och satte sig upp.
”Förlåt! Förlåt båda två!” utbrast hon. Sirius reste sig smidigt och drog upp sin vän på fötter.
”Äh, kom här Lily”, flinade Sirius och la armen om hennes axlar. ”Du kanske inte är något hopplöst fall ändå.” De tre gick tillbaka mot Stora Salen.
”Vad menar du med det?”
”Vi har varit emot tanken med kvinnliga marodörer, men jag tror att vi tvingas göra ett undantag med dig. Annars får vi väl aldrig se skymten av James igen,” tillade han retsamt.
Lily kände sig hedrad.
”Tack”, svarade hon med ett stort leende.
”Välkommen i gänget”, sa Remus formellt och räckte henne handen samtidigt som de återvände in i salen där alla eleverna befann sig.
”Hörni, vad tror ni att ni håller på med?” undrade James med spelad irritation och skyndade fram till de tre, och slet Lily ur sina vänners grepp för att kunna slå armarna hårt om henne. ”Hon är min.”
”James…” stönade hon. ”Jag får ingen… luft!” James skrattade och lättade på greppet, och för en sekund såg han djupt in i hennes ögon. Hans ögon glittrade.
”Hon är härmed en av oss”, förklarade Sirius. ”En marodör. Hon förhäxade både mig och Remus innan någon av oss han ens resa vår stav för att försvara oss. Skoningslöst.”
”Det är min Lils det”, mumlade han i hennes hår innan han kysste henne på halsen.
I famnen på James Potter, efter att nyss ha vunnit i Dunken och lyckats med bragden att förhäxa två av vår årskurs skickligaste elever och dessutom erbjudits en plats i Gryffindors galnaste gäng. För tre dagar sen hade det inte betytt mycket alls- nu är lyckan oändlig.
”Hon måste få ett smeknamn!” insisterade Remus. ”Ett marodör-smeknamn.”
Lily och James såg lyckligt på varandra och svarade med en mun:
”Lils.”
The end :)
Staff - IdaS
Staff - Ida S
Det är då jag som är Ida S, (i verkligheten och här såväl som på Mugglis), även om jag ibland också går under namnet TrueCharlix (+ LightWing110 på Pottermore). Jag är en sjuttonårig tjej från Dalsland som har läst och skrivit fanfictions sen sommaren 2007 då Harry Potter-sagan tog slut och jag helt enkelt ville ha, nej, behövde mer.
Jag är helt förtrollad av J K Rowlings magiska värld, men det kanske ni redan har förstått, haha. Har ända sen jag började läsa böckerna identifierat mig som en Gryffindorelev.
Jag hoppas att jag mellan varven ska hinna med att göra ett bra jobb med den här sajten och tycker att det ska bli en ära att hjälpa till här.
För övrigt så är jag egentligen en ganska vanlig tjej, med seriösa författarambitioner och ett stort intresse för hästar och böcker... är det något ni undrar, skriv en kommentar eller kontakta mig på Mugglarportalen =)
Death Eaters av Nea
Bellatrix Lestrange: jag börjar bli väldigt less på Voldemort. Håller inte ni med? Vi får liksom aldrig glänsa lika mycket som han.
Lucius Malfoy: Jo
Severus Snape: Jag har en galen ide.
Lucius: Låt oss höra Snape.
Snape: Jo vi är så pass många så vi kan nog klara av att göra oss av med Voldemort..
Bellatrix: Men alla hans Horcruxer?
Snape: Jag är listig nog att jag redan har låtit Harry Potter förstöra alla men inte har han dödat voldemort för jag han döda Harry Potter.
Lucius: Genialt.
..........
När Voldemort kom till huset och så att det var tomt så blev han förskräckt.
Snape hade smugglar in alla dödsätare in på Hogwards och in till en av de största fängelshålorna.
Bellatrix: Vad ska vi göra nu?
Snape: Lucius du kan väl åka till baka till Voldemort?
Lucius: Vad ska jag göra där?
Bellatrix: Du ska ju av leda Voldemort! Hur dum får man bli?
Snape: Exakt
Lucius: OK
När Lucius hade get sig av så kom Draco Malfoy in(Lucius barn)
Draco: Va gör ni här????
Snape drog in Darco och höll för han mun...........
Snape: Håll mun Draco!!
Draco: Vad gör ni här?
Bellatrix: Vi gömmer oss, hur dum får man bli?!?
Draco: Professor Flitwick ska ha lektion här om fem minuter
Snape: Alla ut!! Utrym salen. Draco följ med oss om du vill se din pappa igen!!
Draco: Vad har ni gjort med min pappa?
Bellatrix: Han är bara på ett besök hos Lord Voldemort.
Alla gick ut från salen och sa en onsynlighets formel så att de lätt skulle kunna ta sig till grinden utan för skolan. När de var ute så gav de sig av mot herrgården där Voldemort väntade på dem...........
De skulle gå till fots till herrgården för om de skulle telopotera sig dit skulle Voldemort märka dem.
När de hade kommit till en skog så hade det blivit kväll, så de slog lägger. När det var Dracos tur att vakta så somnade han efter tio minuter ungefär.
Snape: Draco hur länge har du sovit?
Draco: Ingen aning?
Draco: Hörde du? det sa han med en rädd röst
Snape: Vad då?
Draco: Det!
De såg något stort komma mot dem!
Snape: Bellatrix KOm!! skrek han för
Bellatrix: VAD!! skrek hon tillbaka när hon var gick ut från tältet.
Draco: Vet du vad det är, han pekade mot de som kom mot dem.
Bellatrix: Expelliarmus, skrek hon.
Monstret eller människan flög bakåt. Sen hörde dem " aj aj" sen " SNAPE"
Alla sprang mot människan, när de kom fram så var det ingen mindre än Lucius som låg på marken.
Lucius sa: Vol.. de..mor..t.. ko..mmer. Sen svimmade han............
När Lucius hade vaknat så sa han:
Voldemort kom på mig han har skapat en ny arme och jagar oss!!
Bellatrix: VAAA vilka kan han hitta som är bättre än oss. vi kommer att klara av dem helt klart.
Snape: Ja men vi måste gömma oss!
Draco: Jag vet var vi kan gömma oss!
Bellatrix: Kan du trolla oss dit?
Draco: Det kan jag nog!
När Draco hade trollat iväg alla så hade dem hamnat i en gammal grotta.
Snape: Är det ditt bästa ställe??
Draco: Ja det är hemligheternas kammare
Lucius: Kan du inget Draco? Voldemort kan allt om hemligheternas kammare
Bellatrix: Smart, har någon ett bättre förslag??
Snape: Ja vi sticker till mugglarvärlden
Lucius: Värt ett försök
När de kommit bort från hemligheternas kammare så hamnade vid Harry Gamla hus där Voldemort hade dödat Harrys föräldrar.
Snape: Här kan vi gömma oss, men bara ikväll
När de hade sovit hela kvällen så vaknade väldigt tidigt av ett högt BAM!!!
Alla vaknade.
Lucius: Han har hittat oss!!...............
När Draco fick höra att Voldemort hade hittat dem så tänkte han att han skulle återvända till Hogwards där han är säker.¨
Lucius: Var är Draco?
Bellatrix: Vi har inte tid för att hitta han vi måste försvara oss själva!
Lucius sprang mot trädgården men han hittade inte Draco där han sprang upp på övervåningen men han hittade inte Draco.
Snape: LUCIUS!! skrek han
Bellatrix: Han närmar sig och han är rasande vi behöver dig Lucius!!!!!
Voldemort: Reducto
Vardagsrummet hade nu ett hål i vägen och nu fans det ingen ut väg de var tvungna att möta Voldemort Mörkrets herre..............
De kunde höra Voldemorts skrik, de kunde höra Voldemorts skrik om att han tänkte döda dem.
Bellatrix: Petrificus Totalus
Voldemort tog inte ett steg till för han bara trillade ner som en stor sten klump på marken(men det var inte konstigt för han var ju sten nu).
Snape: Vad ska vi göra med han nu?
Lucius: Först tar vi hans trollstav och bryter den.
Det kom ett litet KRASH men inget mer.
Lucius: Sen så ska vi slänga han i den djupaste sjön i hela världen, och sen så är det vi som kommer att styra i magi-världen.
Bellatrix: Men Draco?
Lucius: Ja juste!
Snape: Jag kan fara till Hogwards och leta efter han där, Lucius du kan leta efter han hemma i eran herrgård, och du Bellatrix du kan leta efter han var du vill, men först måste vi göra oss av med Voldemort............
Snape hade skickat iväg Lucius, Bellatrix och Dracu för att slänga ner Voldemort i en sjö( en jätte djup sjö).
Tänker Snape: oo nu när dem är borta så kan jag åka till magivärlden och erövra den!! Jag är smart.
Snape åkte till magivärlden fast han hade Polyjuice-elixir så han var som Fudge(trolldoms ministern).
Snape hade tagit sig till en stor plattform där han skulle hålla tal.
Snape(Fudge) : Jag över lämnar min makt i trolldomsministeriet till Severus Snape.
Alla gjorde ett åhh som betyde har du blivit galen!!........
Snape stog där uppe och såg hur alla blev helt vita.
Han fick först lite dåligt samvete men han skakade av sig det snabbt. Han gick mot ett hus där han skulle trolla sig till sitt nya kontor. När han hade kommit till kontoret så hade han blivit sig själv. Han satte sig i kontors stolen och vände ryggen mot dörren och kollade ut genom hans stora fönster. Han såg bara massa trollkarlar och häxor som såg helt skräck slagna ut, och helt plötsligt så hörde Snape att dörren öppnades. ..................
Snape vände inte stolen för att se vem eller vilka det var som hade kommit, han bara satt där. Sen började han höra röster, han hörde Bellatrix, Lucius, Fudge och Dracou. Han tog fram sin trollstav. Han vände sin stol och sa samtidigt
Snape: Avada Kedavra.
Sen föl Fudge ner till marken.
Snape: Imperio, gör er av med Fudge och ingen får se han.
Lucius& Bellatrix: Okej mästare.
Tänkte Snape: Detta är livet, undra vad jag ska göra först??............
Nu visste Snape precis vad han skulle göra..
Han gick till avdelningen där Mr Weasley jobbade. Han gick fram till Mr Weasley och sa
Snape: Du har fått sparken jag vill inte se dig här fören jag ber dig om det.
Mr Weasley tog upp sin trollstav och sa
Mr Weasley: Avada kedavra.
Snape föll ner på marken helt pladask.
Mr Weasley sprang iväg. Han visste inte vad han skulle göra för alla hade sätt honom.....!!!.......
Mr Weasley hade kommit hem och sa till Mrs Weasley att dem ska på semester. Dem packade snabbt som attan. Dem tog flampulver, och så var hela familjen Weasley borta.. Dem åkte till Egyptien. När alla hade gått och lagt sig så gick Ron till Mr Weasley och frågade varför dem skulle åka på semester så snabbt och plötsligt?
Mr Weasley svarade inte han sa bara gå och lägg dig nu. Med en så snäll och normal röst som möjligt... Sen så efter fem minuter så sov hela familjen Weasley förutom Ron han låg och funderade på vad det var som hade hänt!?!?!?!?!?!..............
Nästa morgon hade Ron nästan redan glömt vad det var han hade legat och funderat på nästan hela natten, han tänkte mer på att äta glass och få ha vatten krig med Fred och George men han saknade Harry. Ron hade inte fått säga hej då och han hade glömt Piggelin hemma, Piggelin flög nog hem till Hermione just nu..........
Vid ministeriet...........
Ludovic Bagman: Vi måste hitta Mr. Weasley vi måste.......
Svartalfen Henkke: Ja men han dödade ju Snape en av Voldemorts anhängare......
Bagman: Ja men han hjälpte ju bara Voldemort till baka till makten......
Svartalfen Henkke: Ja det har blivit mörka tider mörka...........
Nea är medlem på Mugglarportalen. Klicka för att komma till hennes porfil!
